Mysteriet Maria Lang

Inlagd av Peter Ekström Essä, Kulturdelen rekommenderar tisdag, februari 26th, 2013

Det finns något mystiskt med Maria Lang. Men trots att hon under lång tid var Sveriges mest lästa författare, ofta omskriven och ofta intervjuad, så är det få som har berört detta mysterium.

Mot nästan alla odds är hon nu aktuell igen. När hon dog 1991 försvann hennes läsekrets nästan helt och hållet över natten. Norstedts förlag som stadigt gett ut hennes nya böcker och tryckt om hennes äldre, slutade med detta. Och på biblioteken sjönk utlåningssiffrorna drastiskt. Från den mest lästa författaren gick hon snabbt mot att vara nästan helt oläst. Under 1950-1970-talen var hon en svensk megakändis. Idag vet de flesta yngre inte vem hon var.

Men från detta nolläge i det litterära ingenmanslandet är Maria Lang i rubrikerna igen. Främst på grund av att sex av hennes böcker har filmats. Den första, Mördaren ljuger inte ensam, har premiär i dagarna. De kommande fem filmerna ska visas på TV4. I samband med uppmärksamheten omkring filmerna passar Norstedts också på att återutge tre av hennes böcker.

Anledningen till att just Maria Langs böcker filmas nu är sannolikt att 1950-talet är hett i mode, design, på film och i tv-serier. De aktuella filmerna har lanserats som ett svar på tv-serien Mad men.

I samband med den nya uppmärksamheten har Maria Lang själv putsats upp en del. Denna ganska konservativa kvinna beskrivs nu som en lesbisk hardcore-feminist, långt före sin tid i vad hon skrev.

Visserligen levde Maria Lang ensam och visserligen tog hon tidigt upp det då kontroversiella ämnet homosexualitet i böcker och andra sammanhang. Men några tydliga belägg för att hon själv var homosexuell har inte framkommit. I den mån det kan ha varit sant så kom hon i alla fall aldrig ut ur garderoben. Vilket varken är något avslöjande eller något mysterium.

Om feminism skriver hon själv så här i memoarboken Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang:

”I läroverkets aula utspelades en aftonstund en dråplig episod. Den litterära (och fosterländska) gymnasieföreningen hade bett lektor Liedgrens dotter Brita och mig att övervara ett sammanträde, där det väcktes förslag om att vi faktiskt skull väljas in i föreningen. Brita Liedgren hade, med viss assistans av mig, i flera terminer fyllt gymnasieförbundets litterära tidskrift med sina bidrag, så hon hade i varje fall gjort sig förtjänt av ett så att säga officiellt inval.

En häftig debatt utbröt, och slutligen klev en fjunig gosse, som med tiden skulle bli anställd på Sveriges Radio, opp och pep i falsett:

-I det här förbundet har det i trehundra år bara funnits män. Här finns inte plats för några fruntimmer!

Vid denna replik reste sig Brita Liedgren, och tätt följd av mig tågade hon mot utgången.

-Hädanefter, sa hon, får männen skriva sin tidning själva.

Och vi kände oss båda som kämpande – och segrande – feminister.”

Mer är så utvecklar inte Maria Lang detta med feminism. I Vecko-Journalen skrev hon om opera men inte om kvinnors rättigheter. Man kan diskutera om hon ändå inte var feminist i praktiken. För all del. När hon debuterade som den i stort sett första kvinnliga deckarförfattaren i Sverige 1949, så var hon okonventionellt frispråkig. Framför allt så gavs den kvinnliga sexualiteten ett språk i hennes tidiga böcker. Idag kanske insatsen kan kännas blygsam. Men den gången skapade den debatt. Eftersom hon nådde en mycket bred läsarkrets så kan det nog ha varit en viktig gärning.

Fast att kalla Maria Lang för hard core-feminist är nog ändå att ta i. Politiskt var hon snarast reaktionär och i den mån hennes böcker innehöll radikala ståndpunkter så var det verkligen inte huvudsaken. Gång på gång tog hon tydligt ställning mot samhällsengagemang och realism i deckarlitteraturen. Så här skrev hon redan 1951 i en kommentar till den berömda essän Mordets enkla konst av Raymond Chandler som då publicerades i BLM:

”Jag tror överhuvudtaget inte på ett sådant begrepp som en ’realistisk detektivroman’. För mig ter det sig tvärtom alldeles självklart att den äkta deckaren måste vara orealistisk. Dess uppgift är inte att presentera en verklighetstrogen, gripande och skakande skildring av mord, brott och ruskigheter. Den skall inte i likhet med tragedin vädja till våra känslor utan istället till vårt intellekt. Den skall servera ett problem, och det betyder föga om detta problem är mer eller mindre hårt konstruerat; huvudsaken är att det är möjligt att lösa och att det bereder lösaren-läsaren ett tillräckligt mått av spänning och intellektuell tillfredställelse.”

Detta tidiga manifest för underhållningsvåld tillämpade Maria Lang sedan genom hela sin långa författarkarriär. Hennes attityd kom också att dominera den svenska synen på deckare under lång tid. Det dröjde fram till Maj Sjöwalls och Per Wahlöös debut med Roseanna (1965) innan något annat än pusseldeckare a´la Agatha Christie gick att skriva i Sverige. Det var då ”polisromanen” föddes i vårt land. Maria Lang hade dock inget till övers för sådana nymodigheter.

Pseudonymen Maria Lang är inte heller något mysterium. Redan i samband med att den första boken låg färsk på bokhandelsdiskarna avslöjades att hon egentligen hette Dagmar Lange och var rektor på en flickskola i Stockholm. Hon höll ändå fast vid pseudonymen, kanske var det ett sätt att hålla isär sina yrkesroller. Eller kanske gillade hon förklädnader och lek med identiteter. Längre fram i hennes författarskap dök den lätt prilliga deckarförfattarinnan Almi Graan upp. Maria Lang var övertydligt road av detta alter ego som fick vara med och lösa mysterier vid sidan av den stilige och träige Christer Wijk.

”Är jag plötsligt tre personer? Det ser inte bättre ut, och jag trivs ganska bra med den mysteriösa situationen”, skrev hon i memoarboken.

Maria Lang ville gärna vara lite mystisk. Hon odlade bilden av sig själv – hur hon vandrade ensam på nätterna genom Noras gator, hur exakt hon var med sina giftkunskaper, hur hon satt och mördade vid sitt skrivbord. Men otillgänglig var hon inte. Hon blev ofta intervjuad och berättade gärna om sin bakgrund. Bilder från barndomen och studentexamen valsade runt i veckotidningarna. När hon till slut skrev sina memoarer 1985 bekräftade de, nästan rad för rad, vad som redan hade varit publicerat många gånger om. Fanns det inga glipor där? Några lösa trådändar? En förlorad helg (som hos idolen Agatha Christie)? Något lik i garderoben?

Kanske kan man bli lite misstänksam. Hon regisserade sitt förflutna med järnhand. De närstående som inte passade in i bilden fick i stort sett försvinna. En anonym (men känd) friare nämndes då och då med nästan exakt samma formuleringar.  I ett antal porträtt antyddes att hon med åren blev ganska alkoholiserad. Men mer än antydningar blev det aldrig.

När hon dog fanns det frågor omkring dödsorsaken. Kanske undernäring och sprit i kombination. Dödsboet visade sig vara egendomligt tomt. Maria Lang som sålt miljontals böcker åt Norstedts dog i stort sett utfattig.

Förklaringarna är sannolikt bara trista och banala. Nej, inte heller dessa saker är några mysterier.

Recensionerna blev allt sämre med åren. Flera kritiker frågade rent ut om det inte var oansvarigt av förlaget att ge ut en del av hennes senare böcker. Själv låtsades hon inte om denna kritik. Inte ens när Expressens legendariske tv-kritiker Hemming Sten lät hennes tv-serie Håll polisen utanför hamna på tidningens förstasida, kommenterade hon det. Så här skrev han 28 september 1969:

”TV får inte fortsätta att satsa pengar på Maria Langs dammiga intriger. Inte dialog heller, för den delen. Och det var länge sedan man mötte så många teaterfigurer med så stela skrivbordsrepliker (…) En bedrövlig smörja. Botten är nådd. Om det åtminstone vore slut på eländet.”

Men eftersom Maria Lang fortsatte att sälja så fortsatte Norstedts att ge ut. Den mekanismen är ju långt ifrån ett mysterium. Men vad var det som gjorde att Maria Lang sålde? Varför var hon under lång tid läsarnas favorit? Ja det är ett mysterium. Åtminstone var det ett mysterium för många litteraturkritiker när det begav sig. Mest avfärdades hennes böcker. Endast några få tog sig tid att fundera på vad hennes hemlighet var. Till exempel Sven Sörmark i Aftonbladet 1986:

”Maria Lang är i sammanhanget värd särskild uppmärksamhet: hon har nämligen kompletterat sin höstroman ’Klappa inte katten’ med en memoarbok vars lovande titel är ’Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang’ (båda Norstedts). Tillsammans borde de ge vissa bidrag till det intressanta ämnet schablonernas hemlighet och fallet med den belönade banaliteten.

Läsarnas, dvs i huvudsak läsarinnornas, preferens för Maria Lang har i snart fyrtio år irriterat och mystifierat genrens seriösa bedömare. ’En klichébemängd personskildring, en miljö bestående av få och platta kulisser och intriger med allsköns slarv och orimligheter har’, skriver Bo Lundin i sin svenska deckarlitteraturhistoria, ’samverkat till hennes paradoxala försäljningsframgångar.’”

Den som mest seriöst – och skoningslöst – tagit sig an Maria Lang var Karl G Fredriksson som 1979 gjorde en ordentlig genomgång av hennes författarskap fram till dess. I två långa artiklar i Nerikes Allehanda försökte han förstå sig på varför läsarna älskade henne samtidigt som kritikerna knappt orkade skriva om henne.

En ganska vanlig åsikt om Maria Langs böcker är att de första var rätt bra men de senare blev allt sämre. Karl G Fredriksson trodde att det hängde samman med att den tidiga hjältinnan Puck Bure avfördes ur handlingen och efterträddes av operasångerskan Camilla Martin:

”När Camilla stiger in i böckerna istället för Puck händer det också något som är katastrofalt för dem i själva deras livsnerv som deckare.(…) Så länge Puck finns där fungerar detta tramsiga samspel mellan henne och Christer, men sedan hon försvunnit försvinner också intrigernas balans.”

Nå, hur det än var med den saken så avtog inte läsarnas intresse. Karl G Fredrikssons förklaring till detta var ”erotik och vanans makt”. Han menade att Maria Lang i början drevs av ett patos som gjorde intryck. Så här skrev han:

”I Mördaren ljuger inte ensam får tex mördaren tillfälle att göra en enkel och slagkraftig plädering för den sexuellt avvikande människans situation. Genomgående är också i dessa tidiga böcker att det finns ett tragiskt drag hos mördargestalterna. De framställs oftast som ödets lekbollar, styrda av krafter starkare än dem själva. Dessa böcker är trots brister i psykologin, skrivna med en frenesi som gällde det att skriva av sig något.

Men när Maria Lang väl ’skrivit av sig’ så inrättar hon sig liksom för att fortsätta och skriva i så där en 25 år till minst. Visst fortsätter erotiken att vara ett ledande motiv i hennes romaner men långtifrån behandlad med samma intensitet. Om kärleken som drivkraft kan tyckas alltför grällt och överdrivet tecknad i de tidigare böckerna är den snarast så underdriven att den är svår att tro på i de senare.”

Karl G Fredriksson kanske inte kunde ge det definitiva svaret på varför Maria Langs popularitet var så stor. I sina två stora artiklar försökte han i alla fall ge några pusselbitar. ”Erotik”, ”vanans makt” men dessutom ”trevlighet”. Så här skrev han:

”Böckerna är också ’trevliga’. Handlingen rör sig i högborgerlig eller akademisk miljö. Man uttrycker sig vårdat; under hela 50-talet och en bit in på 60-talet duar man inte varandra utan en omsorgsfull titelbortläggning. Det torde finnas en resonans för denna livsstil i den läsekrets som deckare vanligen har(?) och kanske Maria Langs i synnerhet.”

Ja, hur kunde Dagmar Lange, doktor i litteraturhistoria, skriva så dåliga böcker och ändå få så många läsare?

Sven Sörmark försökte också närma sig problemet:

”Trots sin gedigna litteraturvetenskapliga bakgrund genomskådar hon inte banaliteten i sina romaner – i och för sig ett mysterium intressantare än något av dem hon själv hittat på. Denna sorts omedvetenhet tycks inte sällan vara själva förutsättningen för ett framgångsrikt underhållningsförfattande. Maria Lang är ingalunda den enda representant för detta som ursinnigt – och med rätta! – värjer sig mot anklagelserna för litterär spekulation.

Vad kritikerna, som själva gäspar käken ur led över dessa böcker, ofta går bet på är upptäckten av de gåtfulla kanalerna mellan konsekvent banala författare och den breda publiken. Det är inte fråga om så enkla fenomen som identifieringsmöjlighet, spel på fördomar eller ens spänning utan, tycks det, ett fantasins samförstånd, oåtkomligt för intellektuell analys – kanske rent av schablonernas konstnärlighet.”

Karl G Fredriksson anade och Sven Sörmark förstod att de gängse verktyg som litteraturkritikerna hade den gången inte räckte till. Kritikerna var helt enkelt inte intresserade av varför Maria Lang var populär. De var bara intresserade av att de själva inte var intresserade.

Kanske var hennes läsekrets i huvudsak samma generation och samma samhällsklass som hon själv. När hon gick ur tiden gjorde också hennes läsare det. Det skulle kunna förklara det andra mysteriet – varför hon slutade att vara populär.

Nu återstår att se om hon kan få en ny läsekrets.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion