Sorgen och saknaden i litteraturen och i livet

Inlagd av Agneta Hagerud Krönika, Kulturdelen rekommenderar måndag, februari 25th, 2013

När jag ringer mina syskon och vi beslutar om vem som gör vad till begravningen, att mamma köper handrosor åt oss och någon anmäler till begravningsbyrån att vi kommer, när vi ska mötas utanför kyrkan och vi mitt i alltihop gläds åt att träffa släkten – då slår det mig vad sorg och saknad kan föra med sig. Jag tänker på hur mycket jag läst om det under den senaste tiden.  Jag funderar över kläder; ska jag vara helt klädd i svart eller går det bra med koftan som även går i grått och blått och kan jag ha ett mörklila linne under.  Jag tänker på döden och på den som blir kvar i livet. Min släkting berörs av att vi tagit ledigt och kommer till begravningen, och jag tänker att det är klart att vi kommer.  Vi kommer för att ta farväl och vi kommer för att träffas. Det är så det är.  En begravning är både ett slut och en början på något nytt, och ett tillfälle att mötas i båda.

En av mina absoluta favoriter på den litterära himlen vad gäller sorg och saknad är Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006).  Jag minns inte hur många gånger jag återvänt till den.  Den är en filosofisk, litterär, personlig och vetenskaplig bok om att bli lämnad i sorg, vad sorgen gör med en människa.  När Didions man dör hemma vid matbordet en helt vanlig kväll skriver hon: ” Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.”  Didion går igenom sorgens olika faser, och hon tänker tillbaka på deras gemensamma liv och vad det burit med sig. Till slut kan hon konstatera, efter ett år av sörjande:

”Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda. Låta dem bli fotografiet på bordet. Låta dem bli namnet i dödsboets bokföring. Släppa taget om dem i vattnet.”

I David Grossmans uppmärksammade roman På flykt från ett sorgebud (2011) väljer Ora att ge sig ut på en vandring när hennes son återvänder till kriget och striderna. Hon tänker, att om militären kommer till henne med ett sorgebud, om hennes son dör, kommer hon inte att vara hemma och kan alltså inte ta emot budet.  Då finns det heller inget sorgebud, inget besked att ge, för det finns ingen mottagare. På så sätt kan hon skjuta upp döden.  Grossman skriver:

”Men dörren kommer att vara stängd i morgon och i en vecka eller så, och budet kommer aldrig att överlämnas, för ett budskap kräver alltid två, tänker Ora – en som ger och en som tar emot – och det finns ingen som tar emot det här budet och alltså kommer det inte att överlämnas, och den tanken fyller henne plötsligt med ett ljus som blir klarare för var minut, med nålvassa blixtar av rasande jubel, nu när huset är tillbommat och låst bakom henne och telefonen där inne oavbrutet ringer /…/.”

På flykt från ett sorgebud är en oerhört stark och närvarande roman, där varje ord och mening har betydelse och kraften i berättandet genomsyrar varje andetag under läsningen. Under tiden som Grossman skrev den var hans egen son soldat och strax innan han färdigställde boken dödades sonen i strid. Det ger en extra tyngd åt texten, en medvetenhet om verklighetens egna, ofrånkomliga agenda. När Ora ska återvända hem, med en stark känsla av att hennes son inte längre finns bland dem, och med vetskapen om hur lätt tillvaron kan förändras, hur snabbt allt kan ställas på sin spets, skriver Grossman: ” En lätt vind fyller luften med dofter av timjan och pimpinell och en söt fläkt av kaprifol. Under hennes kropp är den kalla stenen och hela berget, väldigt och massivt och utan slut.  Hon tänker: Så tunn jordskorpan är.”

År 2002 dog Lars Weiss son Jonas i en bilolycka i öknen mellan Bagdad och Amman.  Jonas, som levt sitt liv på gränsen till spännande och utmanande situationer, alltid på väg mot nya platser där konflikter rådde, omkom i en olycka som berodde på en åsna som tog några egna steg från flocken och gick ut framför en bil.  Vid vägkanten fanns ett stenröse som bilen sladdade in i. Tio år senare orkade Weiss ta tag i sorgen och påbörjade en resa bakåt i sin sons liv, en resa som resulterade i boken I saknadens tid (2012).   Där skriver han både om olyckan och tiden efter och om sitt eget sorgearbete.  När han reser tillbaka i sonens fotspår ställer han sig frågan: ” Ljusen från Amman blinkar i natten. Varför blinkar ni? tänker han.  Varför finns det ljus? Varför stannar inte världen? Och nu då? tänker han. Vad gör man för att uthärda?”  Genom att följa Jonas i spåren och få ta del av hans arbete, kärlek och vänskap bearbetar han sorgen.  När han så småningom kommit längre i sitt sorgearbete skriver han:

”Det finns alltid ett efteråt. Ett efteråt som inte går att förutse, som inte ens kan skönjas som en krusning på en yta, som man inte kan förhålla sig till då, tidigare, när man inte hade anledning tro att saker skulle förändras. /…/ Det är som det är. Det går aldrig över.”

Mitt sista exempel är Olga Grjasnowas debutroman Ryssar är såna som gillar björkar (2012). Den handlar som allra mest om tillhörighet och utanförskap i den moderna, konfliktfyllda och rörliga världen, men i berättelsen finns också en förlust av en kär pojkvän. Det är Masjas vän Elias som oväntat dör efter en vanlig operation och som får hela hennes tillvaro att gunga och så småningom rämna. Hon lever med barndomsminnen från kriget och utsattheten i Azerbajdzjan och när Elias dör blandas bilderna samman. På sjukhuset efteråt tänker hon: ” Han kunde inte dö. Bara några meter ifrån mig. Han skulle ha väntat på mig. Vi hade kunnat dö tillsammans.”  Masja får allt svårare att skilja på verklighet och dröm, och hon upplever att Elias är hos henne. Hon lider av dåligt samvete och tror att hon kunnat rädda honom om hon varit mer uppmärksam vid hans sjuksäng. Till slut, när hennes föräldrar berättar att de lagt en sten på hans grav med hälsning från henne, inser hon vad som skett: ”Elischas död hade den här dagen fått något slutgiltigt över sig – ett faktum som inte tillät något hopp längre.” För Masja innebär det dock ingen förändring – hon drivs allt längre ut i en distanserad tillvaro där verkligheten visar sig alltmer osäker.

Jag inledde med att skriva om en stundande begravning i min egen krets. Vi kommer för att ta farväl av en äldre släkting. Vi är noga med att sitta tillsammans i kyrkan och att gemensamt gå fram till kistan.  På så vis skapar vi ett rum åt oss, en trygghet.

Sorgen och saknaden följer ofta samma mönster, även om det för individen alltid finns ett eget språk, en egen linje.  Att läsa om vad den inneburit för andra – både i fack- och skönlitteratur – kan vara ett sätt att känna igen och kanske få hjälp att gå vidare. Jag vill gärna tro det, även om jag inte är säker. Det enda jag lärt mig är att det inte finns några garantier, att livet kan förändras på ett ögonblick. Jag avslutar med några rader av Didion, som hon skriver i sin bok ett år efter makens död. Det är tröstande ord, livgivande för den som är i ensamhetens arbete, om sorgen och saknaden som finns kvar men som kan förändas över tid:

”Man måste kunna känna när tidvattnet vänder. Man måste följa med i förändringen.”

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.