Fantasy: Drakarnas dans

Inlagd av Måna N Berger Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, februari 21st, 2013

Drakarnas dans
George R.R. Martin
Forum Förlag
Översättning: Louise Thulin, Molle Kanmert Sjölander, Ylva Spångberg
Sidantal: 1120
Betyg:

— — —

Femte delen i George R.R. Martins mäktiga fantasyepos Sagan om is och eld, Drakarnas dans är inte en tegelsten. Den är ett tegelstensmassiv, på 1120 sidor, som man knappast ligger och läser i badkaret. Den är så tung att armarna kroknar, men däremot inte tungläst. George Martin skriver inlevelsefullt och skapar karaktärer som står ut – men dessvärre är han inte särskilt rädd om sina skapelser, så det ligger en risk i att fästa sig för mycket vid dem. Till skillnad från andra fantasyförfattare har han tagit bokstavligen fasta på uttrycket ”kill your darlings”. Och han gör det!
Annat vore väl underligt, så mycket blod som flyter i maktkampen om Järntronen och intrigerna som pågår medan nya allianser bildas. Det är Shakespearskt tronskifte i hans kungariken. Frågan är hur det ska sluta, eller snarare om det ska sluta. Enligt uppgift har han ännu inte skrivit klart slutet på sagan.

I Drakarnas dans återser vi några av karaktärerna som inte fanns med i den förra boken, Kråkornas fest, eftersom de tidsmässigt utspelas parallellt men på olika håll. Mot slutet av femte delen börjar de båda linjerna stråla samman igen. Bara det att kunna hålla isär alla parallella handlingar och logiskt binda dem samman är en prestation och jag skulle vilja se Martins mindmap på väggen – för en sådan är jag övertygad om att han har – där han strategiskt flyttar nålar över gräsvidder, hav, öknar och snöklädda berg. Jag kan också föreställa mig att han är en mästerlig schackspelare. Det spelas ett liknande spel i böckerna, ”cyvasse”, som Tyrion Lannister, den landsflyktige dvärgen, är skicklig i. Tyrion är djärv, listig och intelligent, han är fräck i mun och tar sig friheter, men vet alltid när det är dags att ligga lågt för att inte reta de mäktiga över gränsen. Tyrion är min favoritkaraktär och jag förlåter inte Martin på länge om han tar livet av honom. Då mister sagan sin sälta. I den tredje boken fick Tyrion hjälp att fly från Kungshamn, sedan han dödat sin tyranniske far med armborst och strypt kvinnan som förrådde honom. Det finns dolda krafter i rörelse som för sina syften har användning av en klok och beläst man, även om han är liten. Så Tyrion kastas iväg över havet, in i nya intriger i oväntat sällskap.

En annan liten människospillra som driver omkring i krigets kölvatten är Arya Stark, också en av mina favoriter, som jag hoppas få följa ett bra tag än.
Hon är bara ett barn men har ändå fått lära sig att både döda och ljuga sig fram bland legoknektar och löst folk på vägarna. Arya får märkliga kontakter, vilket för henne långt bort från Vinterhed och bröderna. Och det är, än så länge, hennes smala lycka.
Runt muren i norr, som skyddar de sju konungarikena mot vildmarkens fasor, uppstår också nya allianser, sedan kung Stannis med sin röda eldkvinna tagit hären dit, för att bekämpa rövare och gengångare. Jon Snö, som nu är murens befälhavare, hamnar i ett desperat läge, när han försöker följa sin övertygelse om vad som är rätt. Det blir diplomati på liv och död.
Och i Österländerna växer drakarna, medan Daenerys Targaryens makt som ”drakarnas moder” avtar, inte minst när hon inte längre kan tygla deras rovlystnad utan tvingas spärra in dem i en underjordisk håla med bastanta järngaller.

Somliga menar att fantasy inte är ”riktig litteratur”, och det får de väl tycka. Men Martins värld är komplex. Betydligt mer mångfacetterad än vad som framgår i TV-serien Game of Thrones, som inte djupdyker i böckernas moraliska problematik utan mer uppehåller sig vid sex och våld. Det är lite lustigt, eftersom sex inte spelar någon framträdande roll i böckerna, även om det ju är en av spelets starka drivkrafter, vid sidan av, eller underordnad maktbegäret. För det är framför allt makt George Martins epos handlar om. Kampen om makt och hur makten alltid, i längden, förgör alla som tillägnat sig den. Martin är pessimist. Han skriver i sin krönika in hur vägen till undergång kantas av små och stora missgrepp, hur den som försöker vara hederlig övertrumfas av dem som inte skyr några medel och hur den starke tar sin rätt med svärdet. Man kan inte kalla hans människosyn ljus.

Men. Det finns tecken som tyder på en inte alltigenom mörk vision. Även våldet i sig blir, när det överskridit en gräns, självförgörande. För att tygla makten och sitta kvar i sadeln krävs mer än blodtörst och armstyrka, tycks Martin mena, och en av de markörer som antyder det är karaktären Tyrion Lannister. Dvärgvuxen, med förkrympta, krampande ben, har han ingen chans gentemot de stora och utan familjens guld bakom sig har han bara sin välfungerande hjärna att ta sig fram med. Men han behärskar spelet. Och efter allt han råkade ut för när han försökte handla rätt har han lagt en hälsosam nypa politisk cynism till sin begåvning. Det ska bli ytterligt spännande att se hur George Martin går vidare med det.

För att vara fantasy är också Sagan om is och eld tämligen måttfull i bruket av magi. Det existerar förvisso sådan, men den är inte så mäktig och nyttjandet av den är förbunden med stränga konsekvenser. Ingen Gandalf kommer att rädda Martins hjältar när undergång hotar. Det går för dem som det går för oss vanliga dödliga i den här vanliga brutala världen. Och kanske är det däri författarmagin ligger, att klivet inte är så långt från vår egen värld över gränsen till sagan. Den tangerar rätt ofta vad vi ser i nyhetssändningarna på TV. Som en mörk och blodig kommentar till vår nutid.

Sammantaget: mycket välskrivet, med bister humor, skickligt komponerat och fängslande. Fortsättning följer. Jag ser fram emot den. Under tiden får jag väl träna med hantlar och armhävningar, så jag orkar lyfta ”Vinterns vindar” som sjätte delen ska heta. För då blir det tungt!

— — —

Måna N. Berger