Lyrik: Bertil Malmberg – Diktaren i dialog

Inlagd av Per Klingberg Bokhyllan, Lyrik, Recension tisdag, februari 5th, 2013

Diktaren i dialog – polemik, enkätsvar och intervjuer i urval av Peter Luthersson och Anders Mortensen
Bertil Malmberg
Atlantis förlag
Betyg:

— — —

Poeten och akademiledamoten Bertil Malmberg kom efter sin död på femtiotalet snabbt att förpassas till en undanskymd plats i den svenska litteraturhistorien. Den finstämda barndomsskildringen Åke och hans värld har visserligen levt kvar som en smärre klassiker i den svenska litteraturen – men som poet tycks han inte ingå i det allmänna medvetandet på det sätt som Gunnar Ekelöf, Edith Södergran, Tomas Tranströmer eller vissa av Erik Lindegrens dikter ännu gör, poesins tilltagande marginalisering till trots. Det dröjde mer än trettio år efter dödsfallet innan urvalsvolymen Vem spelade mig? utkom, till dags dato också den enda återutgivning av Malmbergs poesi som gjorts sedan författarens död. Orättvist och beklagligt tycker jag; den svenska litteraturhistorien är inte så fylld med poetiska snillen att vi har råd att slösa med dem. För Malmberg tillhörde självfallet nittonhundratalets mest betydande svenska poeter, en djupt originell författare som fyllde sin poesi med ett oroväckande mörker som både skrämmer och fascinerar.

Med prosaantologin Diktaren i sitt sekel (2006) gjorde litteraturvetarna Peter Luthersson och Anders Mortensen en oumbärlig insats för att återigen tillgängliggöra författarskapet för en bredare allmänhet. Här drogs åtskilliga viktiga men svåråtkomliga texter fram ur arkivdvalan – vi fick inlägg i Strindbergsfejden, de frånstötande debattinläggen skrivna efter första världskrigets utbrott, reportagen från tjugotalets München och de antinazistiska appellerna från det andra världskriget. Kort sagt erbjöd antologin ovärderlig hjälp för den som ville stifta bekantskap med Malmbergs tankevärld.

Riktigt lika matnyttig är nu inte den uppföljande Diktaren i dialog. Om den förra volymen visade oss hur poeten uppfattade sin samtid är ärendet här att visa på hur han uppfattades av sin samtid: här erbjuds alltså inte bara texter av författaren utan också texter om och mot­ honom. Och det är just de verkligt polemiska meningsutbytena som skänker störst förståelse för den samtid författaren verkade i. Intressantast och obehagligast är grälet med den inte överdrivet begåvade kritikern Ingeborg Björklund som med en egenförfattad och vulgariserad parafras på diktsamlingen Dikter vid gränsen utmålat poeten som ”nazistiskt betonad”. Malmbergs replik är ett resolut avvisande av att hans tänkande, visserligen extremt esoteriskt och världsfrånvänt vid denna tidpunkt, skulle vara besläktat med nazismen eller att han skulle hysa sympati för Hitlers sak. Repliken tas av Björklund som intäkt för… nazistiska sympatier. En sådan ovilja att inse att han ingår i ett historiskt skeende visar tydligt på ”att han tillhör den individualistiska övermänniskoinriktning, som är utmärkande för nazismen”! Varför nazistanklagelserna så envist har häftat vid antinazisten Malmbergs namn genom årtiondena blir plötsligt tragiskt tydligt – för hur försvarar man sitt namn mot människor som godtar dylika argument?

Annars har ett förvånansvärt stort utrymme skänkts åt dagsjournalistikens porträtteringar av författaren. Möjligen är syftet att visa fram den bild av författaren som slog an hos de breda folklagren i kontrast till de mer initierade studier som gjorts av kollegor och litteraturvetare. Som tidsporträtt är de också roande och en smula rörande. Tonen är genomgående gemytlig på gränsen till insmickrande och man klarar av litteraturtugget så snabbt som möjligt för att nå fram till de verkligt brinnande frågorna. Vad tycker egentligen författaren om att bada på västkusten? Och vem i paret Malmberg är egentligen bäst på att laga köttbullar? (Den äran går till Bertil som tycker om att hälla öl i köttfärsen – däremot får frun Carin delge oss insikten att blek mat smakar bättre på gröna tallrikar än vita eftersom ”det är hemskt skojigt med färg på maten”.) Nå, någon djupare förståelse av författaren eller privatpersonen Malmberg skänker dessa texter nu inte den moderne läsaren. Men visst åskådliggörs här en dimension av litteraturens roll i samhället som sällan skymtar i den lärda avhandlingens fokus på inlagor i tidens stridsfrågor eller bidrag till exklusiva kulturtidskrifter. Det var inte bara Ord och bild och Bonniers litterära magasin som var med om att skapa bilden av Bertil Malmberg – även Husmodern och Svensk damtidning spelade en roll däri.

Ändå hade jag velat se ett urval med fokus på mer betydande texter. För arkiven är långt ifrån uttömda med dessa två volymer: Johannes Edfeldt, Werner Aspenström och Jöran Mjöberg hör till dem som har skrivit högintressanta men svårfunna essäer om Malmbergs diktning och man kunde önska att några av de lättviktigare bidragen hade fått lämna plats för dessa författare. Kanske är Diktaren i dialog helt enkelt en mellanvolym i Lutherssons och Mortensens enträgna utforskande av ett orättvist förbisett författarskap? Det vore Bertil Malmberg utan tvekan värd.

— — —

Per Klingberg