Klassiska illustrationer: De förryckta kusinerna och andra historier

Inlagd av Per Klingberg Bokhyllan, Recension, Serier tisdag, februari 5th, 2013

De förryckta kusinerna och andra historier
Edward Gorey
Övers. Erik Andersson
Sanatorium Förlag
Betyg:

— — —

I eget namn är den amerikanske illustratören och författaren Edward Gorey knappast känd för en större svensk publik. Ett tillbakadraget och stillsamt liv med en regelbunden produktion av illustrerade små böcker på vers kanske inte är en livsstil som borgar för världsberömdhet. Var och en för sig är böckerna också oansenliga till både längd och format: de är ytterst sällan längre än tjugo sidor och några av dem är i originaltryckning små som tändsticksaskar. Men tillsammans utgör de ett säreget litterärt universum, på en och samma gång maliciöst och outsägligt melankoliskt. Här samexisterar en alltid lika välordnad engelsk idyll ständigt med känslan av dov hotfullhet – brasan sprakar trivsamt i spiselkransen, teet är serverat och närsomhelst kan en vettvilling med kniv, en insektsgud eller Satan i egen hög person dyka upp i dörröppningen utan att salongens upphöjda lugn för den sakens skull låter sig rubbas. Goreys värld är en värld där man håller på etiketten även när fasan står i full blomning.

Ja, Edward Gorey var en excentriker – en svårt anglofil amerikan som odlade den viktorianska pastischen till perfektion men aldrig besökte verklighetens England. Och man kunde tycka att hans verk idag borde te sig som kufisk kuriosa eller en isolerad företeelse utan egentliga efterföljare. Men när vi med De förryckta kusinerna så får den första svenska översättningen i bokform på nästan femtio år av Goreys egna verk så är det istället slående hur djupt han har påverkat sina långt kändare arvtagare. Den som någon gång har njutit av något av filmregissören Tim Burtons spökslott eller skruvade svarta humor har dessa små kusliga bilderböcker att tacka för mycket. Den genre som Gorey med särskild förkärlek odlade var den viktorianska moraliteten om än i lätt förvrängd form. Här har den uppbyggliga poängen med kärleksfull omsorg bortmonterats så att bara det ohyggliga straffet återstår, berövat sin didaktiska täckmantel. Den illvilliga The Gashlycrumb Tinies, som i Erik Anderssons översättning har blivit till De försvinnande små, ger en fingervisning om hur det kan gå till. ABC-bokens hurtiga form blir till ramen för en rad nattsvarta olycksöden; ”E som i Ejvor, en eldslåga hög/ F som i Fanny, som blodigeln sög/ G som i Gustav, hans liv var för tufft/ H som i Henrik, han fick ingen luft”.

Samtidigt kan inte det särpräglade i verken enbart förklaras vara en distanserad svart humor – även när berättelserna är som mest melodramatiska och drastiska genomsyras de av en melankolisk tomhetskänsla som är Goreys verkliga signum. I svartsjukedramat ”En blå aladåb” växlar perspektiven mellan en ung operaprimadonnas kometliknande karriär och hennes alltmer instabila och miserable beundrare, som möjligen mördar hennes rivaler för att säkra hennes framgångar. Hennes berättelse präglas av europeisk adel, jugendkonst och välbeställda maharadjor, hans berättelse av tålmodigt och eländigt köande i spöregn, tilltagande fattigdom och vräkningar. Ändå finns det något outsägligt sorgligt som förenar de två berättelserna som jag tror har att göra med det oerhörda lugn, eller kanske bedövande likgiltighet, som Gorey så ofta tecknar i sina protagonisters ansiktsuttryck. Deras öden tycks inte riktigt angå dem, vare sig de nu firar artistiska triumfer inför fullsatta operasalonger eller interneras på mentalsjukhus. Eller som det heter i de resignerade slutraderna i ”Den elfte episoden”, efter att den kvinnliga huvudpersonen har avslutat en lång och äventyrsfylld resa: ”Man lever oviss, oviss dör./ Hon gick till fönstret och drog för.”

Att vistas en längre tid i denna mörka sagovärld kan kännas oroande och knappast särskilt uppbyggligt – men så har det ju heller aldrig varit konstens uppgift. Jag känner en oerhörd tacksamhet gentemot Sanatorium förlag som har gett oss en välbehövlig påminnelse om att Goreys prydliga herrgårdar och labyrintiska irrgångar alltid står oss till buds när vi behöver vandra oss hopplöst vilse i tillvaron.

— — —

Per Klingberg