Releasekonsert: Tullamore Brothers Still going wrong
Fokus, Konserter, Recension måndag, januari 28th, 2013Tullamore Brothers
Releasekonsert: CD – Still going wrong
Olle Unenge, sång och gitarr.
Tommy Bender, tenor banjo, mandolin och kör.
Mats Lindström, bouzouki, gitarr och kör.
Thomas Gustafsson, flöjter, dragspel, munspel och kör.
Kajsa Zetterlund, fiol och kör.
Gästmusikant: Junior Davey, bodhran (en slags handtrumma).
Betyg CD – Still going wrong: 
Betyg livekonsert: 
— — —
Schysst ristade i övervägande svart (undantag Tommie Tullamores irländskt gröna dojjor) äntrade Örebroirländarna Tullamore Brothers scenen på Clarion Hotell för att efter 14 långa år äntligen släppa en ny cd.
Den tredje i bandets 25-åriga historia. Spännande tyckte örebroarna för det blev snabbt lapp på luckan till denna skivrelease.
Ollie Tullamore (Olle Unenge) i fullt trovärdig keps inledde det som man skulle kunna kalla kvällens småprat mellan låtarna och kommunikation med publiken, något som sedan hela gänget villigt hjälpte till med. I övrigt presenterades hela plattans samtliga låtar samt några extranummer som den månghövdade och exalterade publiken, med rätta, krävde.
Kanske är inte Tullamorebröderna några verbala genier inom det epitet som brukar kallas mellansnack, men det kompenseras med råge av kompetens, glädje och utstrålning när det gäller det rent musikaliska. Genren irländsk folkmusik är tacksamt publikvänlig och ska, enligt min uppfattning, konsumeras live i stökiga lokaler där dofterna av utspilld öl, svett och whisky blandar sig med stampande klackar och glada jubelyttringar. Det förringar dock inte Tullamore Brothers initiativ till ännu en cd. En platta som skär ett tvärsnitt genom den irländska själen och som blandar upp uråldriga rötter och djupa traditioner med 2000-talsteknik. Äkta glädje och djup melankoli.
Sångaren Olle Unenge har lagt sig till med lagom mycket irländsk accent för att rama in texterna och balladerna lika trovärdigt som hans huvudbonad. Min egen favorit är just en sådan, The Flight of Earls ger bilden av den vilsne och fattige irländaren utan fast punkt i livet och med hela världen som sin huvudkudde. Annars är det fartfyllda och helt instrumentala jigs och polkor som väcker ynglingen i mig och får fötterna att, om inte dansa, så i alla fall röra på sig i någorlunda takt med musiken. Enligt flöjtspelande Thomas Gustafsson räcker det med att man springer runt så fort man kan åt något håll om man vill dansa, mer komplicerat är det tydligen inte på Irland.
Det är genomgående virtuost och fingerfärdigt. Ryggraden ligger i Kajsa Zetterlunds flinka fiolfingrar. Icke ska heller hennes stämsång förglömmas. Därtill pumpar Mats Lindströms bouzouki taktfast medan Mats själv lever med på ett nästan akrobatiskt sätt. Ekvilibristiskt fingerpicking på mandolin och banjo står Tommy Bender för och melodierna bärs fram av Thomas Gustafssons olika flöjter.
Jag vet inte riktigt vad som gör att den irländska folktraditionen tilltalar oss nordbor så pass som den gör. Kanske är vårt kynne likt irländarnas, en blandning av glädje och melankoli. Du kan ju alltid fundera på saken medan du samtidigt lyssnar på hur Tullamore Brothers tycker det bör låta.
— — —
Björn Reimers
