Guldbaggegalan 2013
Fokus onsdag, januari 23rd, 2013Årets Guldbaggegala fick mig att hoppa av glädje i soffan och yla, men det var inte för själva galans skull utan för de priser som delades ut. Galan i sig var förutsägbar och alltför småputtrig – med skämt som man hört i flera varianter förr – även om Babben förhöjde stämningen.
Hon är som hon är, och det känns bra.
Nej, årets höjdpunkter var förstås priserna, och då främst de som gick till Äta sova dö – en riktig dunderskräll värt allt beröm i världen: bästa film (producent China Åhlander), regi (Gabriela Pichler), kvinnliga huvudroll (Nermina Lukac) och bästa manus (Gabriela Pichler). En debut, en ung regissör, amatörskådespelare och ett driv som heter duga – kan man mer begära? Om den unga kvinnan som trots sin stora kärlek till sin far, vänner och hembygden väljer att satsa på sig själv och gå vidare – helt enkelt för att hon måste det, för att det ligger i hennes brusande personlighet och för att situationen kräver det. Så befriande!
För sin roll i Avalon fick Johannes Brost priset för bästa manliga huvudroll – också en stor glädje. Har man sett den filmen glömmer man inte hans rollprestation; hans desperata försök att bemästra tiden, att tro sig vara i centrum trots att flera av tågen redan gått. Filmen tilldelades också bästa manliga biroll (Peter Carlberg) men sen var det stopp. Jag tyckte nog att juryn missade något här. Avalon är en mästerlig film – både smärtsam och full av liv. Jag hade önskat att den också fått priset för bästa foto, men så blev det tyvärr inte.
Bästa utländska film gick till Amour (Michael Haneke) vilket fick mig att yla ett extra varv. Den var så självskriven, så särskild. Ingen annan film kunde tävla med den.
Searching for Sugar Man (Malik Bendjelloul) vann priset för bästa dokumentär. Jag har inte sett den men gläds med mina vänner som lovprisar den.
Och så Call Girl förstås, som knep flera priser. 
Den har jag heller inte sett. Dags att gå och se den, kanske, eller också låter jag bli. Har retat mig på debatten om huruvida rollfiguren ska vara Palme eller ej, och vad den fört med sig (även om den i sig kanske är viktig, men inte huvudspåret i filmen). Den har kommit att stå i vägen för själva temat om mäns självpåtagna rätt att utnyttja kvinnor och dessutom täcka upp för varandra i maktens korridorer, om jag inte fått allt om bakfoten. Men, självklart kan inte filmen stå ansvarig för det, så det lär nog bli ett biobesök ändå.
Nåja, tillbaka till själva galan och priset ”Hedersguldbagge”. Ett allt igenom lyckligt val, ett nöjsamt framträdande och en pondus som heter duga – Hans Alfredson. Han kan få vem som helst att yla i soffan!
Det här var min Guldbaggegala – du har säkert andra ingångar och åsikter. Jag har utelämnat en del, helt på eget bevåg. Ingen glömd ändå, och ett stort grattis till alla pristagare (kan ändå inte låta bli att slutligen smyga in ett särskilt grattis till Äta sova dö!).
— — —
Agneta Hagerud skriver för Kulturdelen
