Självbiografi: Paul Auster – Vinterdagbok

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, januari 21st, 2013

Vinterdagbok
Paul Auster
Översättning: Ulla Roseen
Albert Bonniers förlag
229 sidor

 

— — —

Med samma obevekliga säkerhet som livets slut närmar sig kommer också den punkt i varje författares karriär då det är dags att utsätta sina läsare för ens memoarer. Denna nödvändighet har nu även Paul Auster gjort dygd av.

De flesta renodlade författare lever ganska händelselöst. Deras liv utspelas ofta till större delen på ett inre plan. Då och då med ett litet uppehåll i form av en författarkonferens, en uppläsning på ett bibliotek eller signering av böcker i en bokhandel. Författarnas berättelser, fyllda av spännande händelser, udda karaktärer och märkliga platser är skapade ur deras fantasi. Den yttre, fysiska, berättelsen blir nog därför ofta rätt trist: ”Han satt på en stol och skrev. Detta höll han på med i fyrtio år.” Eller så här i Paul Austers version:

”Spartansk omgivning, visst, men omgivningen har aldrig haft någon betydelse för dig när det gäller ditt arbete, eftersom det enda utrymme du behöver när du skriver dina böcker är pappersarket framför din näsa, och rummet du sitter i under dessa drygt fyrtio år, i det närmaste osynligt för dig medan du för pennan över sidan i din anteckningsbok eller överför det du har skrivit till ett rent papper med hjälp av din skrivmaskin, samma maskin som du har använt sedan du kom tillbaka från Frankrike 1974…”

På grund av dessa omständigheter är författarens memoarer en verklig utmaning. Det är liksom ren litteratur – inga särskilda händelser att hänga upp sig på. Detta gör genren rätt speciell. Kanske egentligen något som endast ett litet fåtal kunde förväntas vara intresserade av. Ändå är författarmemoarer ofta böcker som säljer bra och har en stor läsekrets.

Varför, kan man undra och svaret på den frågan kan bara bli spekulationer.  Men ändå. Kanske drar författarens kändisskap några läsare. Kanske finns det andra skäl. Kanske vill hans tidigare läsare nu ta del av hans memoarer i förhoppningen att där hitta ledtrådar, ja kanske facit, till hans övriga berättelser.

För de som känner till en författare och för de litterära finsmakarna framstår naturligtvis skillnaderna mellan olika författarmemoarer som uppenbar. Men för andra är likheterna mellan genrens olika exempel stor.

Ett sådant gemensamt drag, som sällan fattas, är att trots författarens stillsamma yttre liv, så är det just detta – och inte det inre fantasilivet (kanske för en författare minst lika verkligt) – som skildras. Det enda försöket till undantag, inte helt konsekvent genomfört, som jag kan komma på, är Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten.

Paul Auster är mycket strikt. Ja, den engelska titeln på hans bok Winter Journal antyder ett nästan kliniskt grepp. Så här beskriver han det:

”Kanske är det lika bra att tills vidare lägga dina berättelser åt sidan och istället försöka ta reda på hur det har känts att leva inuti den här kroppen från första dagen du kan minnas i livet och fram till denna. En katalog över sinnesdata. Något som man skulle kunna kalla en andningens fenomenologi.”

Och mycket riktigt är Vinterdagbok fylld av listor. Listor på kroppars belägenhet, bostäder, flickvänner, resmål, dödar och annat. Men till exempel inte böcker han läst eller filmer han sett (Paul Auster är en stor filmvän vilket märks i nästan alla hans böcker). Så här kan listorna löpa över sidorna:

”…stiger ner i varma bad, sitter på toaletter, väntar på flygplatser och tågstationer, åker upp och ner i hissar, vrider sig på säten i bilar och bussar, går genom ösregn utan paraply, sitter i klassrum, går runt och tittar i bokhandlar och skivaffärer (må de vila i frid), sitter i aulor, biografer, och konsertsalar, dansar med flickor i…” Allt utmärkt översatt av Ulla Roseen.

Också ett antal prostituerade kvinnor är listade. Kanske egentligen inte så många men bestämt noterade. Han återkommer flera gånger till att han köpt sex vid några tillfällen. Han beskriver sig nästan som sexfixerad. Eftersom också sex är en viktig ingrediens i flera av hans böcker kanske ”sexfixeringen” därmed får en ”förklaring”. Fan tro’t. En författare är nog både mer och mindre än så.

Bokversionen av Paul Austers liv må vara ganska ordinär. Fast Vinterdagbok är långt ifrån tråkig. Visserligen går den inte helt fri från självömkan men Auster är verkligen en bra skribent som förmår att ge liv även åt rätt torra benknotor.

Och kanske skiljer han sig ändå från den genomsnittlige amerikanske intellektuelle. Till exempel genom att ha bott flera år i Frankrike och genom att aldrig ha använt droger. Tobak och sprit, ja, men aldrig andra droger. Paul Auster tycks inte tillhöra den delen av den amerikanska intellektuella eliten som verkar vara genompyrd av marijuana och kokain.

Och naturligtvis skiljer han sig radikalt från den genomsnittlige europeiske intellektuelle. Inte minst genom sitt grundmurade intresse för baseboll.

Jag läste Vinterdagbok med stor misstänksamhet. Vad som orsakade detta var genren i sig men framför allt författarens stilgrepp. Han har skrivit hela boken konsekvent i andra person – det vill säga han skriver om sig själv som ”du”. Detta är ett grepp att ta till någon gång ibland. Men om någon elev på en skrivarkurs sa till sin lärare att han eller hon ville skriva en hel roman på detta sätt skulle läraren bestämt säga ifrån. ”Alltför konstlat. De litterära greppen ska inte synas. Konsekvens dödar! Tillbaka till anteckningsblocket.”

Fast Paul Auster har gjort det. Ingen lärare fanns till hands och ingen förlagschef vågade säga ifrån. Irriterande till en del. Tillför det något? Ja, kanske en allmängiltighet mitt bland allt det privata. Det är faktiskt inte briljant, men det fungerar. Man vänjer sig.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion