CD: Dansk musik från fem sekel
Recension, Skivor onsdag, november 17th, 2010Dietrich Buxtehude: Scandinavian Cantatas (Dacapo/Naxos)
Theatre of Voices, Brine Bryndorf (orgel), Paul Hillier (dirigent)
–
Rued Langgaard: Music of the Spheres (Sfærernes Musik, Endens Tid, Fra Dybet) (Dacapao/Naxos)
Inger Dam Jensen (sopran), Hetna Regitze Bruun (mezzo), Peter Lodahl (tenor), Johan Reuter (baryton), Danish National Symphony Orchestra and Choirs, Thomas Dausgaard (dirigent)
–
Anders Brødsgaard: Galaxy, Monk’s Mixtures (Dacapo/Naxos)
Odense Symphony Orchestra, Christopher Austin (dirigent)
–
C. E. F. Weyse: The Key Masterpieces (Dacapo/Naxos)
Royal Danish Orchestra, Michael Schønvandt (dirigent), Thomas Trondhjem och Bohumila Jedlickova (piano), Mathias Hedegaard (tenor), Else Torp (sopran) m.fl.
–
Niels Otto Raasted: Solo Violin Sonatas (Dacapo/Naxos)
Johannes Sœe Hansen (violin)
–
Dessa fem skivor rymmer dansk musik från fem århundraden – från 1660-talet till 2009. Allt är inte lika intressant, men Rued Langgaards Sfærernes Musik hör till det häftigaste som över huvud taget givits ut i år.
Dietrich Buxtehude (1637-1707) är Danmarks Bach och hade faktiskt kunnat bli hans svärfar. När Buxtehude skulle sluta som organist i Lübeck begav sig den unge Johann Sebastian dit för att söka tjänsten – men vände efter att ha sett Buxtehudes dotter och förstått att ett giftermål med henne var en förutsättning för att få jobbet. Men kanske är det bara en misogyn anekdot. Theatre of Voices under Paul Hillier har här samlat några korta kantater och mässor med text på svenska och latin. Ingen skugga må falla över musikerna men roligare barockmusik finns det trots allt.
Att Buxtehude delvis var samtida med Bach lär inte ha bekymrat honom. Men att Rued Langgaard (1893-1952) delvis var samtida med Carl Nielsen bekymrade honom i högsta grad. Kanske kan man säga att det var hans livs otur. Hans sturiga personlighet gjorde inte heller saken bättre. Snart var han på kant med hela det danska musiklivet och fick ta sin tillflykt till Ribe där han försörjde sig som domkyrkoorganist. Men musik skrev han, ofta i senromantisk anda men ibland med modernistiska överslag. Sedan några decennier har han upplevt en rejäl renässans och har rent av blivit kult. Mina egna intryck av honom är blandade. Här finns lysande saker men också en del som låter som Richard Strauss med för sen ankomst. De storslagna titlarna på de tre verk som samlats på denna cd är symptomatiska för sin upphovsman – men de har också substans. Det här är Langgaard när han är som bäst. Sfærernes Musik är ett alldeles grandiost verk med mullrande slagverk och himmelska harpor, basuner, orgel och klockklang, sopransolo, kör, orkester och fjärrorkester – allt behärskat till fulländning. En titel som Endens Tid låter ana apokalyptisk dramatik så den pastorala inledningen kanske förvånar. Men snart börjar det hända saker och dramatiken ökar. Thomas Dausgaard leder de väldiga styrkorna med suverän överblick och kraft, och tack och lov har Dacapos tekniker sett till att ljudkvaliteten låter musiken komma till sin rätt. Det här måste vara en av årets maffigaste och häftigaste orkesterskivor!
Även Anders Brødsgaard (f. 1955) ger sig ut i rymden med sitt stora orkesterverk Galaxy. Men om Langgaard intresserade sig för andens och själens religiöst-kosmiska drama har Brødsgaard mer låtit sig inspireras av modern fysik – vilken inte behöver vara mindre fascinerande den. Hans musikaliska galax pulserar och bildar virvlar. Jag kan tänka på Valentin Silvestrovs kompositionsteknik där musiken är i ständig förvandling utan att egentligen vara på väg någonstans. Men Brødsgaard är inte meditativ som Silvestrov utan iscensätter våldsamma krafter där råa bleckblåsare spelas ut mot stråkar och marimba. Monk’s Mixture skall inte förstås som några munkmixturer utan det är naturligtvis jazzpianisten och -kompositören Thelonious Monk som spökar, inte minst de för honom så typiskt stötiga takterna. Att symfoniorkestern ges något av storbandssound är förstås också en poäng. Men det är Galaxy som i första hand fascinerar och är cd:ns huvudnummer.
Vill man lugna ner sig lite och slappna av till trygga och trevliga toner kan man lyssna till C. E. F. Weyse (1774–1842). Han var på sin tid något av en dansk institution i sin egenskap av tonsättare, organist, pianovirtuos, improvisatör, gourmand och humorist – och liksom Søren Kierkegaard och H. C. Andersen förblev han ungkarl livet ut. Han började som en dansk Mozart men kom sedan att införliva mer romantiska ideal i sin musik; och nog finns inte minst i sångerna en mycket dansk ton. Ett Weyse-porträtt i helfigur får vi på en ny dubbel-cd som rymmer symfonierna nr 1 och 7, pianosonat nr 6, diverse sånger, en julkantat och ytterligare några små saker. Det är angenäm musik som utan att nå de riktiga höjderna ändå förnöjer och ibland förtjuser.
Med Niels Otto Raasteds (1888–1966) sonater för soloviolin återknyter vi till barocken. Fader Bachs sonater och partitor är nämligen den uppenbara förebilden och modellen för dessa stycken från åren 1918–1921. Det låter kanske oroväckande, men detta är faktiskt inte bara en serie senkomna och bleka kopior. Å andra sidan finns här inte heller några nyskapande drag som i t.ex. Béla Bartóks verk för soloviolin. Raasted är en för mig helt ny bekantskap. Han var värd att träffa, men jag har trots allt svårt att tro att vi kommer att umgås så värst ofta framöver.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
