Bio: Call Girl

Inlagd av Erik Göthlin Bioaktuellt, Film, Recension tisdag, november 13th, 2012

Call Girl
Regi: Mikael Marcimain
Drama, Thriller
Sverige, 2012
Medv: Sofia Karemyr, Josefin Asplund, Pernilla August, Ruth Vega Fernandez, Simon J Berger, David Dencik, Magnus Krepper.
2, 20 min
Visas på Filmstaden, Örebro
Betyg:

– – –

Call Girl är en film som vållat debatt redan innan den gick upp för premiär. Mårten Palme, son till Olof Palme, menade att om filmen de facto målar ut hans far som sexköpare avser han att anmäla filmen för förtal av avliden. Leif GW menade i Veckans brott att det är möjligt att Mårten Palme kan få rätt i frågan. Senast idag yttrade sig förre kulturministern Bengt Göransson och menade att filmen rider på en våg av Palmehat som än en gång blossat upp. Nu finns det faktiskt ingen Palme i filmen. Visserligen har vi en socialdemokratisk statsminister (Magnus Krepper), men han namnges aldrig. Det blir dock problematiskt när filmen utger sig för att ”bygga på verkliga händelser” men att karaktärer, plats, händelseutveckling har ändrats – det vill säga fiktionaliserats. Det är knappast långsökt att säga att Kreppers förlaga är Palme – särskilt när filmen utspelar sig valåret 1976 då Bordellhärvan som så småningom utmynnade i att Geijeraffären avslöjades. Man kan tycka vad man vill om detta, men en sak är säker: Call Girl är en förbannat stark film.

Vi följer Iris (Sofia Karemyr), en lite strulig fjortonåring som inte hamnat helt rätt i livet. Hon har mer eller mindre hoppat av skolan och hennes mamma bestämmer sig då för att skicka Iris till ett ungdomshem. Där träffar hon sin gamla vän (Josefin Asplund) och de rymmer om kvällarna in till stan för att festa, röka och träffa killar. En kväll följer de med en av de äldre tjejerna på ungdomshemmet till en storfräsare i stan som gillar att titta på barbröstade småtjejer som dansar. Snart introduceras tjejerna för Dagmar Glans (Pernilla August) som med sin charm och komplimanger snärjer dem runt sitt lillfinger. Innan de riktigt fattat de själva är de fast i en Call Girl-verksamhet där torskarna utgörs av bankmän, byråkrater och inte minst – politiker. Samtidigt får en polis på Span (Simon J Berger) i uppdrag att undersöka huruvida Glans är kopplerska eller inte. Snart får han också nys om att kunderna inte är vilka Svenssons som helst och att det finns krafter i samhället, inte minst inom polisverksamheten, som inte vill att dessa uppgifter ska komma fram.

Mikael Marcimain har tidigare regisserat de fantastiska TV-serierna Lasermannen (2005) och Upp till kamp (2007). Hans stil är realismens: det känns verkligen som att man befinner sig i 90- respektive 70-talet när man ser serierna. Han återger tid och rum på ett hisnande sätt, och med en teknisk fulländning. Call Girl är i samma anda. Filmtekniskt är verket näst intill perfektion. Hoyte Van Hoytemas kinematografi bär släktskap med det uttryck han använde sig av i Alfredssons Tinker Tailor Soldier Spy (2011). Allt ifrån själva looken på filmen som är kornig och svärtad till bilderna som trots att de ibland är experimentella ändå framstår som relativt återhållsamma. Det handlar inte om hisnande åkningar utan om bilder fulla av liv. Estetiken är karg och hård. Vi ser många bilder på maktens män i kostym och mustasch som röker cigaretter medan regnet faller utanför fönstret. Musiken signerad Mattias Bärjed är helt fenomenal och består dels av tunga synthbaserade låtar, dels gitarrdrivna sådana. I en klass för sig!

Marciman behärskar genreblandningen drama och politisk thriller på ett utmärkt sätt. Som åskådare känner man verkligen med Iris. Flickan som vill bli vuxen men som berövas sin oskuld av vidriga människor, av ett samhälle. Samtidigt är thriller-elementen extremt laddade och spännande. Många gånger tänkte jag på Polanskis The Ghost Writer (2010) i utförandet. Också det en film som är fiktionell men där Pierce Brosnans karaktär alldeles uppenbart är kalkylerad efter en viss brittisk ex-premiärminister.

Överlag är skådespeleriet av mycket hög klass. Debutanterna Sofia Karemyr och Josefin Asplund är utmärkta. Pernilla August är stundom charmig, stundom vidrig, och hon pendlar bra mellan de olika tillstånden. David Dencik lyser det som alltid om, den korta tid han är med i filmen.

I sörjan av billiga massproducerade svenska thrillers är det en ren fröjd att se Call Girl. Filmen känns som en fortsättning på Bosse Widerbergs politiskt medvetna Mannen på taket (1976) och Mannen från Mallorca (1984). Det är spännande, tätt och välspelat. En både visuellt och känslomässigt utmanande film.

– – –

Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent