Roman: Själens osaliga längtan
Recension, Skönlitteratur måndag, november 15th, 2010Själens osaliga längtan
Audrey Niffenegger
Översättare: Carla Wiberg
Albert Bonniers förlag
Utgivning: 2009, svenska utgåvan 2010.
432 sidor.
Själens osaliga längtan – hur kan man ens låta bli att läsa en bok med den titeln? Författaren Audrey Niffenegger är bosatt i Chicago, där hon även arbetar som konstnär. För några år sedan gjorde hon stor succé med romanen Tidsresenärens hustru, en bok som blev översatt till trettiosex språk och låg i topp på bestsellerlistor världen över. För mig är hon dock en helt ny bekantskap.
Handlingen utspelar sig i närheten av och på Highgate-kyrkogården i London. Elspeth Noblin, som bor i ett närbeläget hus, dör alldeles i början av boken. Hon testamenterar sina tillhörigheter och sin lägenhet till sina systerdöttrar. Med arvet följer vissa krav, som förbryllar hennes närstående. Det visar sig att hon bär på en mörk familjehemlighet, som ingen utom hennes tvillingsyster och hon känner till. Den hemligheten sätter saker och ting i rörelse. I huset och på kyrkogården bor och arbetar några människor som alla berörs av det som händer. Deras längtan efter kärlek och tillhörighet, men även efter frihet och självständighet, driver dem allt längre, och Elspeth, som längtar tillbaka till de levande, finner en lucka mellan världarna.
Bitvis påminner romanen om Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, med människor som söker varandra och ett hus som håller dem samman. Den här boken är dock en mörkare och mer knivskarp version, med djupdykningar i människors inre landskap.
Från början handlar det om systerskap, om att leva i en symbios som är både trygg och kvävande. När handlingen så småningom alltmer övergår till att skildra de dödas verklighet, gäller det att följa med i svängarna och njuta av det målande och doftande språket och den totala närheten som boken ger, utan att ifrågasätta. När du väl klivit in och blivit hänförd, är det för sent att backa. Du lämnar inte dina nya vänner i sticket, vare sig de är levande eller döda.
Jag kan tänka mig att man kan reta sig på den här boken. Då har man inte klivit av i tid, utan följt med turisterna rakt igenom den gamla kyrkogårdens tunga grönska och vackra förfall allt för långt. För mig var det aldrig tal om att kliva av. Det räckte med den första meningen för att jag skulle vara fast: ”Elspeth dog medan Robert stod framför en automat och betraktade en stråle te som sprutade ner i en liten plastmugg.” Ja, för sedan följer ett äventyr, fullt av fallgropar och smärtsamt klart ljus, i den svåra konsten att släppa taget och gå vidare.
__________
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare i svenska.