Roman: Nattvägen

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, oktober 29th, 2012

Nattvägen
Kristin Hannah
Roman
Bonniers, 2012
Översättare: Micka Andersson
397 s.
Betyg:

— — —

Kristin Hannah är en författare jag hört talas om men aldrig läst. Hennes böcker brukar ligga på New York Times bestsellerlista. Hon bor i USA, är jurist men lever numera på sitt författarskap. Senaste romanen som utkom på svenska var Den frusna trädgården (2011).

Nattvägen handlar om en familj, Farraday, som lever i välstånd i ett typiskt amerikanskt medelklasshem på den övre skalan. Pappan Miles är kirurg, tvillingarna Mia och Zach spås lysande framtider och mamman Jude ägnar all sin tid åt barn och hus. Det viktigaste för henne är att sätta barnen i första rummet och uppfostra dem till välanpassade individer. Hon gör allt för att undvika barndomens faror, men när Mia och Zach blir tonåringar och börjar i high school blir det allt svårare att kontrollera dem. För att ha kontroll är Judes främsta intresse, både över barnen, trädgården och det sociala umgänget. När Lexi dyker upp och blir Mias nära vän börjar dock familjens tillvaro röra på sig. Lexi är uppvuxen med en missbrukande mamma, flyttad hit och dit till olika fosterhem och van att inte fästa sig vid någon. När Jude förstår vad hon betyder för Mia tar hon henne till sitt hjärta och allt verkar frid och fröjd, men den dagen det uppdagas att Lexi och Zach blivit kära i varandra förändras bilden. När de tre ungdomarna dessutom börjar röra sig utanför hemmet, där fester, bilkörning och sena nätter ingår, dröjer det inte länge förrän tragedin är ett faktum, och den vackra familjeidyllen rämnar. Allas tillvaro slås i spillror och Jude befinner sig i fritt fall.

Nattvägen handlar om att förlåta och försonas och att se det viktigaste i tillvaron bakom välfärdens snygga fasader. Det hade kunnat bli en riktigt bra berättelse utifrån det, men tyvärr blev det inte så. Hannah skriver skickligt och välstrukturerat, med en psykologisk blick för människors tillkortakommanden, men alltför stereotypt. Allt som har med flickorna och kvinnorna att göra är rosa, och till slut känns det som om jag ska kräkas om rosa dyker upp igen. Om kvinnorna inte färgat håret och sminkat sig är de sannerligen på väg utför, men en uppfräschning i badrummet förvandlar dem raskt till välfungerande individer. De ansvarar för mat och hus och den känslosamma delen av familjelivet, medan männen arbetar på välbetalda jobb och mest befinner sig någon annanstans. När sedan det lyckliga slutet kommer, efter alla sorger och bedrövelser en familj kan råka ut för, blir det nästan sockersött.

Kanske vill Hannah visa på vad en snygg fasad kan ställa till när det gäller mänskliga relationer, men hon faller själv i fällan och budskapet når inte fram. Den enda av personerna som jag fäster mig vid är Lexis advokat Scot, som är en verklig människa. Om flera av personerna varit tecknade på samma sätt hade slutresultatet blivit ett annat.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.