Konst och moral: Mera debatt, konst och ansvar
Debatt onsdag, oktober 24th, 2012Lars Vilks fortsätter debatten om konst och moral. Här är hans inlägg 1564 från bloggen www.vilks.net.
Den långa diskussionen med Peter Ekström fortsätter och jag tycker att dessa konstdebatter är både befogade och intressanta. Ämnet den här gången handlar om konstens ansvar. Ekström har hängt upp sig på ett grundläggande element i konsten: Betraktaren skapar verket. Det betyder naturligtvis inte att konstnären är fri från ansvar. Konstnärens ansvar kommer att granskas av konstvärlden, men det kan också beröra sådant som ligger utanför konsten och självfallet får konstnären ta ansvar även för detta. Ett av de mest extrema verk som har gjorts är John Duncans Blind Date (1980) en performance där han har samlag med ett lik. När det uppförs spelas det upp ett ljudband från händelsen. Jag känner inte till om detta har fört med sig några rent legala konsekvenser men konstvärlden har förstås reagerat. Duncan, som har ställt ut många gånger i Sverige, var inbjuden till Iaspis som gästkonstnär för ett tiotal år sedan. Då Blind Date blev uppmärksammat avbröts samarbetet. Jag minns händelsen eftersom det skickades ut protestlistor som uppmanade konstnärer och andra aktörer att agera för att Duncan skulle avvisas. Men Blind Date kan försvaras och man får nog säga att det idag framstår som ett relativt accepterat verk. Och det har sin historia som Duncan har förklarat.
När det handlar om dagens socialkritik är den ingen entydig bild. Ekström menar:
”Att inte stå för den moral som ligger till grund för framförd samhällskritik är inte bara fegt, det motverkar också kritikens innehåll och kraft. En narr kan naturligtvis säga sanningar men kan knappast förändra samhället.”
Det förekommer att konstnärerna gör entydiga ställningstaganden antingen genom sina verk eller genom att lägga fram sina intentioner. Men kritiken behöver inte alls vara självklar. Så är faktiskt det mesta av den sociala kritiken. När Artur Zimijewski låter sina nakna aktörer springa lekfullt omkring i koncentrationslägrens gaskammare, vad är det han exakt vill säga? Man kan nog påstå att det här finns någon form av kritik som både har innehåll och kraft och som är provocerande. Men vilken är moralen? Eller när Santiago Sierra vill genomföra en performance i Sharjahbiennalen där namnen på dem som dog i terroristdådet i Madrid 2004 (curatorerna sade efter en del diskussion nej) skall läsas upp. Vad vill han framföra för kritik och vilken är moralen?
Entydiga verk förekommer alltså, men svagheten i dessa är uppenbar. Det är politiska frågor som är så angelägna för konstnären att konstidentiteten sätts åt sidan för en odelat politisk paroll.
Ansvarsfrågan kan vara komplex som i fallet med Maria Lind och Tensta Konsthall. Hon samarbetade (jag har skrivit om detta tidigare) för en tid sedan med Bukowskis som i sin tur ägs av Lundin Oil. I samband med att Astrup Fearnley Museet också har stuckit fingrarna i samma olja åberopas på Kunstkritikk den diskussion som fördes i Sverige. Vems är det moraliska ansvaret? Gjorde Maria Lind fel? Och hur är det med de deltagande konstnärerna? Vilka konsekvenser, bojkott?
Konstnärligt ansvar är en komplicerad affär men man kan vara övertygad om att konstvärlden inte tar lätt på frågan. Ekström menar:
”Lars Vilks lägger ansvaret för konsten hos ’konstvärlden’ vilken i ena stunden är vi alla och i den andra styrs den av en liten elit. Han säger också att konstnärens ansvar är en ’inomkonstlig’ angelägenhet. Eventuella moralfrågor övergår då i fiktion. Konstens moral blir på låtsas som om vi befunne oss på en teaterscen.
Utifrån en sådan tankekonstruktion kan konstnären placera sig själv i snart sagt vilken position som helst – sexköpare, likskändare, rasist – och ändå hävda ansvarsfrihet eftersom det är inom konsten.”
Först som sist, konstvärlden är inte en utan flera. Den internationella samtidskonsten utgör konstvärldens elitstyrka. Maria Lind ingår i den och från den positionen kan hon kritisera brister i andra delar av konstvärlden som t ex (som jag skrev om igår) Jamtlis utställning i Östersund vilken enligt henne inte lever upp till ”rätt” standard. I ett ännu bredare perspektiv är alla som har elementär kunskap om konst en del av konstvärlden, men deras inflytande är starkt begränsat. Märkligare än så är det inte. Som jag redan påtalat är den inomkonstliga angelägenhet inget som kan sägas äga rum på låtsas. Fiktionens moral och omständigheter granskas grannlaga av konstvärlden, konstnären är på intet sätt ansvarsfri i konstvärlden. Och självklart inte heller i världen utanför.
—
Lars Vilks
Det är intressant att se hur debattörerna permanent undviker att ta upp problemet med sin egen trovärdighet. De utgår ständigt från att det de säger är rätt och sant över all moralisk betänklighet. Var och en tror på sig själv och alla har rätt, även om de tycker olika. Ingen påstår att hen själv har fel. Det förekommer inte i en debatt. All tror att de har rätt och att andra som tycker olika har fel.
Det är det konsten handlar om. Att vara trovärdig. Och att ha rätt. Det ör det som betalas mest, eviga sanningar serverade på ett nytt och spännande sätt. Ju evigare sanning desto högre bättre avkastning på det satsade kapitalet. En rik konstnär är en lyckad konstnär. Årsinkomsten och Mercedesen som står parkerad bredvid den nyinköpta egna konsthallen för den egna permanentutställningen bättrar förstås på trovärdigheten. Pengar är ju en mätbar variabel på framgång nu för tiden. Ju fetare desto sannare lycka.
Rätt och fel i trafiken, musiken, konsten och samhället är olika sorters moral. Sedan 1950-talet har vi fått lära oss den beska medicinen att lycka är mätbar framgång. Det omätbara finns inte. Kvalite är något som bestäms av kunden när hen väljer mellan olika märken.
Intressant nog så är majoriteten av världens företag inriktade på att tjäna pengar genom att konkurrera genom att tumma på kvaliteten med sämre produkter och ett lägre pris. Vinsten uppnås genom att man sänker kvaliteten MERA än priset och får alltså en HÖGRE lönsamhet än de dyrare kvalitetprodukterna.
Mest utsatt i denna konkurrenskedja är tillverkare av giftfri mat och produktion med miljövänliga tillverkningsmetoder.
Det så kallade kapitalet och dess företrädare tjänar på att behålla konsumenternas tro att det de säger är rätt och riktigt. Därför belönas nationalekonomer som Milton Friedman och hans kompisar. Därför basuneras det ständigt ut att samhällets kris beror på att folk inte vill jobba för pengar i tillräcklig omfattning med mera. Det är här som konstens roll kommer in. De pengar som samlas på hög av näringslivet törs man inte göra av med på konstnärliga projekt om inte det är säkert att det lönar sig.
Inflation grundar sig på att det blir för mycket pengar i förhållande till vad som kan köpas. Då sjunker värdet på pengar. Eftersom näringslivet producerar pengar genom att skapa vinster så måste det finnas en motsvarande institution som förstör pengar och kapital i ungefär samma utsträckning som det skapas så att det inte blir för hög inflation.
På 1800-talet fungerade krig som en effektiv penningförstörare. Krigsmakt är en dyr historia. Om du bygger en mekanisk industri kan du ta betalt för vad maskinerna producerar men det går inte att skjuta med en kanon in i ett annat land och sen skicka en räkning för utfört arbete, särskilt eftersom mottagarna av varan råkat dö av explosionen.
I dagens globala industriekonomi är det nyföretagandet och riskkapitalisterna som står för den tillåtna kapitalförstöringen.
Medan vanligt folk låses in i arbetslinjen går överskottet från näringslivet rakt in i forsknings och utvecklingsbudgetarna som tar fram ständigt nya modeller av allting. Allt som var förr var roligt, intressant och kulturellt töntförklaras av den kommersiella nöjesindustrin samtidigt som konstdebatten snaras in i en omöjlighetens dimma. Konst och moral handlar om värderingar, vad vi tro på. Utan värderingar rasar moralen. Den kommersiella reklamen kan inte ta över medias, kyrkans och konstens roll att diskutera vad vi tror på.
Konsten ska vara fri och försörjas av näringslivet, fri från intellektuell styrning och fri från ekonomiska motkrav. Individen är unik och alla passar inte att driva företag. Alla kan inte vara vinnare i ett konkurrenssamhälle. Det är snarare så att de flesta blir förlorare i en konkurrenssituation.
Det måste ju för fan vara tillåtet att vara människa i ett friskt samhälle. Man måste ha rätt att vara ung, ful, sjuk eller överintelligent utan att det ska drabba en ekonomiskt.
Nä, hallå, jag bara skojar förstås…