Estetisk rensning – alternativ läsning

Inlagd av Kulturdelen Debatt tisdag, oktober 23rd, 2012

En summarisk genomgång av Dan Jönssons bok Estetisk rensning – kommentarer och mina egna förslag till vad konsten kan vara, bortom sina institutioner och samtidskonstens textbaserade konceptverk.

Estetisk rensning var också rubriken till en artikel i DN 2008 av Dan Karlholm. Och det är också där, i analysen och kritiken av samtidskonsten Dan Jönsson sedan långt tillbaka försett likstämmiga med argument. Till stor del har dessa bestått av referenser till andra bevandrade på området – Merete Sanderhoff, Solvej Balle, Jan-Gunnar Sjölin, Boris Groys, Hal Foster, Lars Svendsen m fl.

Dan Jönssons artiklar har fungerat stimulerande och klarläggande när
undertecknad, som bekant, under drygt ett decennium delat ut sittoppar till Örebros institutionella etablissemang, oavsett konstsyn, och dess följdriktiga verkan som konstkonsensus. ”En genomgripande, begreppslig förändring skulle kräva en genomgripande, institutionell förändring”, säger Jönsson. Och tillägger att den förhoppningen är osannolik. Det har han alldeles rätt i.

I boken Estetisk rensning är de 10 essäerna en ambition att analysera lika många konstskandaler under 2000-talets första årtionde i Sverige. Konflikterna uppvisar ett samhälle i förändring – och ett konstbegrepp som inte längre kan definieras som begrepp. En gränslös frizon där allt är konst. Förutom det institutionella konstbegreppet är det ryggmärgsreflexen som fungerar som begreppets trognaste gränssättare och definition.

Men ”en rymd utan horisonter är också en rymd utan riktningar”. Gränsen mellan konst och verklighet är osynlig, men finns där. Vilka blir konsekvenserna? Hur fungerar parallellen till den rådande liberala självbilden? Konsten har isolerats från det samhälleliga, det politiska och sociala. Dess gränser mot det ”verkliga” är lika svåra att överskrida som någonsin.
Gränsen mellan konsten och den offentliga moralen åskådliggörs ingående, och hur den påverkar yttrandefriheten – eller snarare utgör ett ingrepp i densamma.

Samtidskonsten framställer sej själv som rättrådig, omutlig och rationell. Dess konceptuella smidighet; inriktar sej på det omedelbara, kommunikativa och formella. Med andra ord en estetisk åskådning. Etik, hantverk och sakinnehåll marginaliseras. Diskussioner om konstens väsen, frihet och moraliska ansvar avfärdas som ovidkommande eftersom de inte ryms inom det rådande konstbegreppet. All form av existentiell ”metafysisk” diskussion förpassas.
Resonemanget är inbäddat i den institutionella processen, konstaterar Jönsson: ”ständiga föränderliga förhandlingar om marknadspriser, utställningskoncept, professionella hierarkier — Pågår i galleriernas mässutställningar, auktionshusens utropspriser och biennalernas teman. Förs i konstutbildningarnas antagningsprocesser, tillsättningen av museernas chefstjänster, stipendienämndernas jurygrupp, och i förslagskommiteerna för offentliga konstprojekt – kritikerna bekräftar och tolkar det som utförs inom det institutionella systemet.” De är ”systemberoende snarare än självständiga.”

Sedan renässansen har vi varit upptagna med att avslöja former av vidskepelse och övertro.

………………………………………

(Min anmärkning) Upplysningens rationalitet avskaffade gamla myter, men skapade sedan nya i dess ställe.  Själva upplysningsbegreppet görs evigt genom att förankra det i myten (Dialektik der Aufklärung, Theodor W. Adorno och Max Horkheimer). Odysseus är den prototypiske borgaren. I stället för ett högre väsen beredde upplysningen människodyrkan. Imitationen blev förordnande och förväntan byggdes upp för att utlova kultstatus åt utvald konst. Alla som själva är verksamma i konsten är smittade av detta tillstånd. Opåverkade är främst de som befinner sej längst bort från kulturvärldens ytliga symbolvärld.
……………………………………..

En märklig egenhet i samtidskonstens värderingssystem är, skriver Dan Jönsson, dess strävan mot konsensus. ”Ett system som kräver maximal rörlighet och – därmed minimal friktion.”

Om konstens ”farlighet” främst är en upprördhet beroende av den förutfattade meningens förväntan av vad som begärs av konsten och konstnären, så är bildförbudet en verklig farlighet alltsedan gamla testamentet. Historien uppvisar återkommande strider mellan Ikonoklaster och Ikonoduler (bildälskare). Och det samtida konstbegreppet är inget annat än en konsekvens av den moderna ikonoklasmen – ikonoklastisk praxis råder, och bild och verklighet får inte blandas samman. Textens suveränitet över det visuella, praktiska och hantverksmässiga driver mot det språkliga.

Dror Feilers och Gunilla Sköld Feilers installation Snövit, liksom Lars Vilks Muhammedkarikatyrer, liksom Elisabeth Ohlsson Wallins fotografiska utställning Ecce Homo 1998, dömdes ut av en samstämmig kritikerkår som banala, klichéer, schablonartade.
Starkt kontroversiella verk får gång på gång problem med den institutionella kvalitetsstämpeln. En oförmåga att se hur konstnärer som redskap väljer klichéer och schabloner för att skärpa politiska budskap – innebörder som ”annars löper risk att slipas ner av estetikens intellektuella stål.” ”Kampen om bilderna är alltid mer än bara en kamp om moraliska konventioner och estetisk smak. Den är en kamp om sanningen. Om makten över verkligheten.”  Snövit väckte liv i en idé om helighet som på ett filosofiskt plan har rensats ut ur dagens konstbegrepp, men som på en existentiell nivå är central i hela den västerländska konsthistorien. Konstnärsrollen har sina rötter i schamanismens ritualer och har i den kristna världen dessutom haft en förebild i frälsaren själv. Romantikens ideal om den lidande konstnären är begriplig genom den kristna offermyten. Överskridandets estetik, transcendensen – offerrollen. Att träda ut ur rollen som offer är i princip detsamma som att träda ut ur konstnärsrollen.

Begreppet ”Samtidskonst” som sådant, kan förstås som en anpassning till det ohistoriska, kommersiella bildflödets estetiska logik. Att uppfatta och tolka konsten som ögonblicklig, utbytbar, föränderlig är inget annat än klockren esteticism.
…………………………
(Min anmärkning) En moderörelse bland andra som förväntas fungera identitetsskapande. Det ”reflexiva jaget” ett oavbrutet sökande efter alternativ. Ett jag utan sammanhängande berättelse. Herman Broch menar att där politiskt, etiskt tänkande saknas träder den estetiska kategorin i förgrunden. Jakten på identitet resulterar i en dialektisk vändning till motsatsen: identitetens fullständiga upplösning. Men vi är formade av sociala strukturer, och genererar handlingar som reproducerar de sociala strukturerna, vilket är verksamt under medvetandets och språkets tröskel. En esteticering av livet . Och självidentiteten skapas alltid av sociala relationer.
……………………

Konstens elitistiska strukturer behöver allt emellanåt utmanas av potenta energier i periferin för att inte förlora all förankring. En konstens motoffentlighet, vid sidan av rena oförargligheter. Ett alternativ är den anonyma gatukonsten och graffitin. Graffitikonstens trotsiga tecken på ett fortsatt motstånd mot reklamens och byråkratins ockupation kan ses som urban kalligrafi; konstnärer utan konstnärslegitimation och gallerist. Men tidens konstbegrepp definieras av vad konstvärlden erkänner som konst och införlivar i sina institutioner, och per definition kan inte någon konst existera utanför dessa. De senaste decenniernas nyliberalism använder sej av äganderätten som sitt ideologiska universalverktyg. Rätten till det offentliga rummet får en prislapp. Graffitin är en ”tyst” konst, en antispråklig konst som i sin traditionsbundna hantverksmässighet står för raka motsatsen till samtidskonstens textbaseerade konceptverk.

Traditionalistiska strömningar har tilltagit under det senaste decenniet, även i den etablerade offentligheten. Tydligaste exemplet är tidskriften Axess – med sin reaktionära konstkritik som söker sej tillbaka till det idealiserande och ”skönheten”. Fältet lämnas öppet för en protest, när konsten anses tillhöra en lägre utvecklad form av tänkande än vad vårt medvetande har förmåga till. Samtidskonstens gränslöshet och frihet är för den amerikanske kritikern Arthur Danto en konsekvens av Hegels idéhistoriska rörelse, bort från illusionen om sinnlig sanning.  Något som enligt Danto fullbordades med sextiotalets konceptkonst, när konsten själv blev medveten om att det är i tänkandet, filosofin, den måste söka sin legitimitet – inte i ”verkligheten”.   ”Men snarare än en svalt genomreflekterad, filosofisk konst framträder bilden av en konst i stark inre konflikt – magiska föreställningar bryter igenom den konceptuella ytan”, poängterar Jönsson. ”Men med en benägenhet att hemfalla åt antropologiska atavismer”, fortsätter han.

Efter en process av uteslutningar och gränsdragningar, ”estetisk rensning”, står i vår tid kampen inte om ideologiska, utan om moraliska värderingar. I dessa moralens gränstrakter finner vi den fredlöse flyktingen ”homo sacer” (latin för ” helig man” eller ” fördömd man”, Giorgio Agamben). Som enligt Dan Jönsson är synonym med konstnären. Konst har alltid varit förknippad med magi: andliga krafter, genialitet och galenskap – konstnären som en social gränsvarelse, en outsider, ett medium mellan det mänskliga och det gudomliga, det tillfälliga och det eviga. Modernitetens rationalism förändrade inte något i denna mytologi. Till rollen hör konstnären som ett osäkrande element som provocerar fram reaktioner från etablerade politiska och mediala systemet.
…………………………
(Min anmärkning) Konstnärer ställer sej gärna i kö för den rollen – men vilka kan axla den när det kommer till kritan? Där svårigheten börjar, där ger folk i allmänhet tappt – och majoriteten konstnärer är inget undantag. Den dikteriska impetus (flykten) föredras, när en förändring inom oss själva som ett engagemang skulle medföra inger fruktan. Att tänka abstrakt är lättare än att existera – svårigheten överflyttas i abstraktionens skuggspel.
Det är tomten som flyttar med varje gång en flyttning sker, och hindrar övergången.
Dan Jönsson ser konstproblemet teoretiskt och från utsidan. Från insidan ser det annorlunda ut.

……………………………

Idag ser vi hur konsten ökar sin verkningsgrad med hjälp av massmediala strategier. Samtidigt säljer konsten ut sin exklusivitet och en del av sin integritet som konst. Samtidskonsten accepteras som en frizon för politisk diskussion – förutsatt att den håller sej inom konstvärldens gränser. Konsten avstår lite av sin exklusivitet, men ”får istället tillgång till det mediala finanskapitalets snabba om också flyktiga värdeströmmar.” Konsten kan tyckas ha köpt sin frihet på bekostnad av sin integritet. Som konstnär är det i praktiken omöjligt att bryta sej ut ur denna institutionella logik.

Men att avfärda frågan om konstens autonomi som metafysisk är ett misstag, slår Jönsson fast. Då fortsätter konsten att gömma sej bakom det institutionella ”konstbegreppets filosofiska cirkelresonemang.” ”Frågan är om inte konstens stora projekt de närmaste decennierna måste vara att försöka återerövra en form av autonomi”. Konstens särart är dess autonomi.

(Min anmärkning) Men då måste man lära av de tidigare misstagen – de som omöjliggjorde såväl essens som autonomi.

En kris för den ekonomiska globaliseringen skulle med säkerhet också innebära en kris för konstens internationella nätverk, dess mässor, biennaler och flygande curators, och på sikt leda till ett annat sätt att se hur konsten skulle kunna vara, bortom sina institutioner.
Men för att bjuda motstånd är det nödvändigt med en idé om konstens autonomi som står för ett alternativ till reaktionär slutenhet.  Det är svårt att tänka sej en återgång till en förmodern, essentialistisk konstsyn utan att också det mänskliga medvetandet regredierar till ett förmodernt, förfilosofiskt stadium. Konkret: för att diskussionen om konst och autonomi ska bli meningsfulla behöver de förankras i den konst som faktiskt görs idag.
………………………………

(Min anmärkning)
Essens? Eviga värden? Snarare frågor, om inte eviga så åtminstone efterhängsna.
Sökandet efter immateriella värden har inte självklart något med transcendens eller kulturkonservatism att göra. Begreppen radikal och konservativ hör till modernistiskt tänkande.

Och varför fästa vikt vid STIL? Ingen stil är i sej själv mer autentisk, avancerad eller sann än någon annan. Och tekniken har, trots fantastiska resultat inte tillfört konsten något, historiskt sett. Konstens tecken är av residual karaktär. Det är inte tal om någon förnyelse av konsten på annat sätt än som en radikalisering av dess identitetskris. Det är lovvärt att eftersträva något autentiskt, men denna autenticitet kan inte vinnas genom negering av det som uppfattas som utdaterat eller falskt. Vilket avantgardet förlitade sej på. Det ”heliga” – sträcker sej självklart även bakåt. Och framför allt skiljer det sej från det omedelbara. Försöket är att leta sej till subjektets och språkets gemensamma ursprung, till en punkt före den då en klyvning uppstod mellan mytisk natur och människa, samt mellan symbol och den sak som symboliseras; konst och verklighet.

I min värld ser jag bara hur huvudparten konstnärer gör allt för att denna existentiella, konkreta förflyttning inte ska fungera. Att på det abstrakta tänkandets språk fråga om verklighet i betydelse av existens går inte, då abstraktionen just bortser därifrån.
Det är denna benägenhet som slog undan fötterna på modernismens ursprungliga idé. Allt detta noga penetrerat av bland andra Theodor W. Adorno och Witold Gombrowicz.
”Trots att modernismen tog på sej att kritisera det bestående och spränga fram gåtfulla bildfragment av någonting annorlunda och samtidigt underkasta sej tabut mot positiva utfästelser, så tenderar den att slå över i sin motsats och befrämja det som skulle negeras.”
Det är estetiken som genomgående är navet, den minsta gemensamma nämnaren.
”Som at afbilde en Nisse med den Hat, det gjør ham usynlig.” (Søren Kierkegaard)

Abstraktionen tar bort svårigheten genom att utelämna den. Det är den estetiska dialektiken sammanfattad. Den existentiella ambitionen förutsätter den insikten.

Backspegelperspektivet är själva villkoret. I akt och mening att söka sej till källorna – för att kunna gå vidare. Vi har ett förflutet som är en samtid därför att hela det förflutna har gjorts tillgängligt för samtiden som ett gigantiskt förråd att fritt välja ur, utan att vi behöver engagera oss i det valdas barlast, dess myter. Allt är lika samtida. Ingen stil är mer samtida eller progressiv än någon annan. Peter Bürger säger i Theorie der Avantgarde om den efteravantgardistiska konsten att den erbjuder ”en total disposition av alla traditioner”.
Avantgardet har blivit retrogarde, oavsett ideologi! Essentialisten blir svar skyldig i konsten, det är sant – men mystiken och magin är också förbunden med oförutsägbarhet, ovissheten i ogenomskådliga komplexiteter. Det har med perceptuella frågor att göra och därmed kognitivt beteende (teoretisk filosofi). Svaren på öppna frågor är oförutsägbara. Det förtjänar ett eget kapitel. Om grundvalen är existentiell går existensen inte att datera. I estetiken däremot finns ingen tid. Existentiella villkor är alltid även politiska i sina konsekvenser. ”Rubrikspoesi” (Sylvia Plath) landar gärna i manifest.
……………………………………………………

Tillbaks till Dan Jönsson:
Den ”falska autonomin” är den rollfördelning som gjort samtidskonsten till ett reservat, en frizon för en politisk och ekonomisk systemkritik som inte ges plats i den ”seriösa” debatten.
Detta samtidigt som det institutionella reservatets gränser blivit allt svårare att urskilja, eftersom det där inne råder en illusion av – gränslöshet. Dan Jönsson avslutar sin analys av de 10 essäerna: ”I det här ljuset blir det tydligare vad de politiska provokationer som rört om i konstlivet det senaste decenniet faktiskt handlat om. Nämligen just om att bryta sej ur reservatet, utropa oberoende, upprätta en plats i samhället där också det som sker och sägs i konsten kan tas på allvar. ”

—-

Berthel Martinsson