Konst och moral: Upp till betraktaren?
Debatt måndag, oktober 22nd, 2012”Det är upp till betraktaren”, säger en del konstnärer när de tillfrågas om vad deras konst egentligen handlar om. Det är en hållning som länge lärdes ut på konstskolorna. ”Konstnärer ska göra konst och i övrigt hålla käften”, kunde det heta. En typiskt modernistisk attityd i ett försök att hålla isär verk och person.
Denna fortfarande vanliga inställning vetter ut mot två olika håll. Dels den enkla sanning att konstnären ju inte kan styra de olika betraktarnas upplevelser av ett konstverk. Hur mycket denne än skulle vilja det så är det ändå till sist omöjligt. Det ingår i konstens grundläggande egenskaper att den är tolkningsbar. Att den kan och ska tolkas på olika sätt av olika betraktare.
Dels vetter ”det är upp till betraktaren” ut åt ett helt annat håll. Ett håll som innebär att konstnären tar sin hand, och sitt ansvar, ifrån konstverket. Som om han inte menade någonting. Som om konstverket vore meningslöst. Som om konstverket vore en tom form utan innehåll.
Det är i bästa fall en uppgiven hållning. Det kan också vara ett uttryck för nonchalans eller ansvarslöshet som om konstnären enbart vore en producent av nollställda objekt som marknaden/konstvärlden ger innehåll och värde. Som om konstnären inte ville något med sin konst.
Mycket talar för att denna attityd inte är hållbar. Det kan nog finnas konstnärer som fortfarande säger ”det är upp till betraktaren” men det finns också många som har ett syfte, en riktning med sin konst. Att detta tolkas och misstolkas av betraktarna hindrar dem inte.
I vår tid, i samtidskonsten där politisk aktivism är ett stort inslag i konsten och där konsten och konstnären i hög grad vuxit samman till en gemensam ”berättelse”, så har anspråket på mening och riktning i konsten snarast förstärkts. Det finns i samtidskonsten ett starkt krav på att konsten ska ”vara på riktigt”, att den ska vara angelägen.
Att provocera, eller att i alla fall inte avstå från att provocera, är en hörnsten i samtidskonsten. En fungerande provokation kan endast genomföras genom att konstnären ger sin konst ett innehåll vars tolkning han i någon mån kan förutse.
Men samtidigt har betraktaren fullständig frihet att tolka. Hur går detta ihop? Jo, det går ihop om man ser konsten som kommunikation. Att den befinner sig i samtalets kraftfält där någon påstår något och någon tar ställning till det.
Yoko Onos performance Cut piece, 1965
Det finns i samtidskonsten en stark längtan efter verklighet. Yoko Onos Cut piece har sin verkan i att det verkligen var hon som satt där och fick sina kläder sönderklippta. Och det är bara ett exempel på en närmast desperat drift att vara i verkligheten, inte i fiktionen.
Det har ofta sagts, bland annat av Lars Vilks, att samtidskonstens viktigaste ärende är samhällskritik. Det ligger mycket i det.
Fungerande samhällskritik kräver en avsändare som inte är konsekvensneutral. Samhällskritik kan endast ske utifrån ett moraliskt ställningstagande. Därmed uppstår också ett ansvar – om samhällskritiken ska tas på allvar måste dess upphovsman kunna ställas till svars. Man kan inte åstadkomma samhällskritik genom en slumpgenerator.
Att inte stå för den moral som ligger till grund för framförd samhällskritik är inte bara fegt, det motverkar också kritikens innehåll och kraft. En narr kan naturligtvis säga sanningar men kan knappast förändra samhället.
Lars Vilks lägger ansvaret för konsten hos ”konstvärlden” vilken i ena stunden är vi alla och i den andra styrs den av en liten elit. Han säger också att konstnärens ansvar är en ”inomkonstlig” angelägenhet. Eventuella moralfrågor övergår då i fiktion. Konstens moral blir på låtsas som om vi befunne oss på en teaterscen.
Utifrån en sådan tankekonstruktion kan konstnären placera sig själv i snart sagt vilken position som helst – sexköpare, likskändare, rasist – och ändå hävda ansvarsfrihet eftersom det är inom konsten.
Det som åstadkoms genom sexköp, likskändning och rasism kan mycket väl vara konst. Konst är inte per definition god. Och den går inte fri från ansvar på grund av att den är konst.
Om konsten ska vara något som angår oss kan den inte befinna sig utanför moralen.
—
Peter Ekström
Du kan per definition inte befinna dig utanför moralen. Själva ”konceptet” med moral är att det ska fungera som ett rättesnöre. Alltså har du ha en drivkraft att träda över på andra sidan. Andra sidan, ”utanför”, är alltså en del av din vilja som moralen hjälper dig att förhålla dig till. Moral tar avstamp i människans beteende och utformas av konsensus som skiftar över tid och land. Det verkar vara en given plats för konsten att ompröva våra moraliska värderingar.