Hem » Debatt » Konst och moral: Nej till konsensus

Konst och moral: Nej till konsensus

Lars Vilks har svarat på min text om konstnärligt ansvar och moral. Jag säger där att Vilks använder RH-projektet (Rondellhunds-projektet) för att testa den institutionella konstteorin. Det vill inte Vilks gå med på. Han skriver:

”Det är jag inte intresserad av, den institutionella teorin är för mig ett självklart sätt att beskriva ett verks status. Vad man än tror och tänker i konsten är bekräftelse alltid nödvändigt om man tänker sig att det existerar någon form av konsensus. Annars skulle konsten förlora sin mening och historia.”

Trosvisst hävdar han alltså att den institutionella konstteorin visat sin bärighet och är att betrakta som den enda vägen – om det finns ”konsensus”. Ja, det är verkligen en springande punkt. Vilka är det som ska ha konsensus för att det ska ”räknas”? Rimligen måste Lars Vilks mena den styrande eliten inom det som den institutionella konstteorin kallar konstvärlden. Där måste det finnas konsensus.

Jag är skeptisk. Jag tror inte alls att konsten förlorar sin mening och historia om elitens konsensus inte råder.  Jag menar att bestämmanderätten över vad som är konst ligger hos varje enskild betraktare. Det innebär att mening och historia består men kanske inte kan beskrivas på ett enhetligt sätt. Konsten subjektiviseras – vilket jag ser som helt rimligt. Konsensus måste inte råda i konsten. Vem känner sig hotad av en sådan inställning? Antagligen mest konstmarknaden och därmed fortsätter oundvikligen den institutionella konstteorin att framstå som konstmarknadens beställningsarbete.

Vilks skriver vidare i sitt inlägg: ”Ansvaret för ett konstverk ligger i dess konstaspekt. Vad som ligger utanför konsten är något annat.”

Kan detta vara riktigt? Om en konstnär gör ett konstverk som har en massa utskjutande vassa delar som någon går och skär sig på, har konstnären då inget ansvar eftersom en sådan olycka inte tillhör konstverkets ”konstaspekt”? Eller skulle Lars Vilks vara helt utan ansvar om Wotans torn i hans Nimis-bygge gav vika och någon besökare störtade ner och slog ihjäl sig mot stenarna nedanför? Nej, inte ens utifrån de torraste Wittgensteinska teserna skulle han kunna hålla sig ansvarsfri då. Det är solklart att en konstnär har ett ansvar som sträcker sig utanför verkets ”konstaspekt”. Det är egentligen en ointressant banal självklarhet. Mer intressant är frågan hur långt ansvaret sträcker sig.

Drar man ut konsekvenserna av ett sådant ansvar i hela sin förlängning riskerar man att, som både jag och Vilks har konstaterat, hamna i absurditeter. Vad är rimligt?

Detta är inte alldeles enkelt att svara entydigt på. Om någon skär sig på vassa delar av en skulptur har nog konstnären ett ansvar. Men om någon bryter bort en bit av samma skulptur och sticker i magen på sin ovän så kan knappast konstnären hållas ansvarig. Ett konstverk kan naturligtvis både brukas väl och missbrukas. Synen på vad som är vad kan mycket väl förändras över tid. Ett typiskt drag hos konsten är dessutom att den är tolkningsbar. En staty över Engelbrekt kan hyllas av den yttersta vänstern eftersom Engelbrekt var ledare för en motståndsrörelse mot medeltidens överhet. Vid samma staty kan nynazister lägga ner kransar därför att de uppfattar Engelbrekt som en nationalistisk symbol.

Det här är frågeställningar som många konstnärer intresserat sig för. Inte sällan genom installationer eller performance-föreställningar där betraktarnas handlingar får gestalta frågeställningen. Det är okej att klippa sönder Yoko Onos kläder, att skära i Marina Abramovic kropp eller att avlossa Edward Kienholz skarpladdade gevär, säger någon. Men är det okej?

Lars Vilks skriver om sig själv så här apropå Pamela Geller, ledaren för den antimuslimska Sion-rörelsen:

”Vilks är ansvarig för den del av Pamela Gellers uttalande som är relevanta för konstprojektet. Projektet handlar inte om Geller, hon medverkar i ett bestämt avsnitt. Som readymade.”

Men att se levande människor med egen agenda som readymades är minst sagt problematiskt. Människor har en tendens att gå sina egna vägar. Vem vet, Pamela Geller kanske gör avbön nästa vecka och konverterar till islam – konstigare saker har hänt. Att avgränsa en bit av Pamela Geller, åsiktsmässigt, tidsmässigt eller på något annat sätt, är svårt. Människor har ofta anspråk på att få vara både hela och komplexa.

Vilks visar att man inte helt kan ducka för en diskussion om konstnärens ansvar och moral ens utifrån den institutionella konstteorin. Jag menar att en sådan diskussion är mycket viktig men att den har ett betydligt bättre fotfäste i den språkliga konstteorin.

Peter Ekström

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree