Kriminalroman: Mord i Central Park

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, september 17th, 2012

Mord i Central Park
Patricia Cornwell
Nordstedts, 2012
Översättning: Nils Larsson
430 s.
Utgiven

— — —

Patricia Cornwell är en storsäljare av kriminalromaner, översatt till 24 språk och utgiven i 56 länder. Hon är mest känd för sina böcker om Kay Scarpetta, rättsläkaren med italienska rötter. Efter en paus från henne är nu Cornwell tillbaka med den 17:e boken med Scarpetta i huvudrollen, och vi som saknat henne kan andas ut. Här är hon igen, och hon är sig lik!

Det är veckan före jul i New York och en iskall vind sveper in över staden. Scarpetta arbetar som chef för rättsläkarkontoret men har också åtagit sig ett uppdrag som kriminalteknisk analytiker i ett tv-program från CNN, i syfte att upplysa allmänheten om kriminalteknik. Det är dock med stort tvivel hon ställer upp i programmen, och särskilt hennes närmaste är tveksamma. Hon kan lätt bli en skottavla med sitt kändisskap, vilket kan försätta henne i farliga situationer. Hon arbetar alltid med uppseendeväckande brott där hemlighetsmakeri och sekretess är av största vikt, och den påstridiga programledaren försöker lura henne till att avslöja detaljer.

Den här gången är dramat uppbyggt på ett till synes vanligt mord på en kvinnlig joggare i Central Park. När Scarpetta får in kroppen för obduktion är fallet inte särskilt uppseendeväckande, men i periferin börjar saker röra på sig och det skulle inte vara ett Scarpettauppdrag om det inte utvecklades till något mycket större och fasansfullare än vad inledningen visade. Det börjar med ett julkort med hotfulla antydningar och så småningom lämnas en hemmagjord bomb till Scarpettas bostad. När alla trådar knyts samman bildas ett mönster som pekar på att deras forne fiende Jean-Baptiste Chandonne, som rymt från sin dödscell, åter är dem i hälarna och leker med dem i ett farligt spel.

I sin närmaste krets har Scarpetta sin man, rättspsykologen Benton Wesley, sin superintelligenta men svårmanövrerade systerdotter Lucy och hennes partner distriktsåklagaren Jaime Berger, samt sin in i döden trogna men labile poliskollega Marino. De utgör en grupp intelligenta, egensinniga och högpresterande individer med olika bakgrunder inom bland annat FBI, militären och rättspsykiatrin, som nu arbetar med civila mål. Med sina olika specialiteter och expertkunskaper lyckas de samarbeta och driva fallen framåt, trots deras personliga egenheter och gemensamt brokiga historia som ibland ställer till besvär. Som en svensk motsvarighet tänker jag på Arne Dahls deckare om A-gruppen och i hans senaste böcker den nya konstellationen Opcop-gruppen.  Det finns dock en betydande skillnad. Medan Dahls personligheter försöker stå med fötterna stadigt på jorden lever Cornwells närmaste i en hyperparanoid stämning där nästan alla utanför kretsen misstänks vara, och ofta är, manipulativa, sadistiska och extremt våldsamma. Det binder gruppen samman samtidigt som det låser dem vid varandra. De har inte råd att umgås med andra, eftersom de inte litar på någon. Om man inte gillar Scarpetta misstänker jag att det kan bli tjatigt. Om man däremot älskar att läsa om henne har man överseende med allt. Hennes fall är så invecklade och djävulskt planlagda att man knappt hinner andas mellan raderna. Samtidigt är hon en människa med djupa känslor och stora lojaliteter för både levande och döda.

När allt är över – jag avslöjar inte hur – har Scarpetta tid för sina omsorger om vännerna i gruppen, vilket hon alltid visar genom att bjuda på mängder av hemlagad italiensk mat. Snart lämnar hon och Benton tillställningen för att få lite tid med varandra och ordningen är återställd. Cornwell skriver så skruvat och innerligt, samtidigt som det är välskrivet och nervkittlande, att jag inte kan låta bli att längta till nästa bok.

— — —-

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.