CD: Six, Alps & Jazz

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivor söndag, september 2nd, 2012

Matthias Schriefl: Six, Alps & Jazz (ACT/Naxos). Speltid: 60’10.
Matthias Schriefl (trumpet, alphorn, flygelhorn, euphonium, sousaphon, sång), Johannes Bär (tuba, basflygelhorn, flygelhorn, alphorn), Peter Heidl (flöjt, tenorsaxofon, piccolaflöjt, klarinett), Florian Trübsbach (altsaxofon, oboe, piccoloaflöjt, klarinett, traversflöjt), Heiko Bidmon (klarinett, basklarinett, flöjt, tenorsaxofon, barytonsaxofon), Gregor Bürger (fagott, barytonsaxofon, klarinett) m.fl.

–

Det här med ”alpmusik” är knepigt. Går den att ta på allvar? Eller är den ohjälpligt förstörd av joddlande blondiner i dirndlklänningar och alphornsbrölande gubbar i lederhosen och lustiga hattar med rakborstar? Naturligtvis finns det en folklig tradition bortom kitschifierad sound-of-music-turism och schlagerkommers, men den har det inte så lätt. Att det likväl går att förhålla sig till denna tradition på ett innovativt och spännande sätt visar den schweiziska duon Stimmhorn, men vad skall man säga om tyske Matthias Schriefl? Han spelar trumpet och har vuxit upp med mammas alpsånger och med pappas dixielandjazz och swingmusik. På cd:n Six, Alps & Jazz har han samlat fem kompisar för att mixa Alperna och New Orleans. Dessutom medverkar ytterligare sju gäster. Det är mycket blås, ja i stort sett bara blås.

Och resultatet? Ja, vad ska man säga? På ett foto sitter Schriefl draperad som svartvit ko och med en gyllene trumpet i knäet. Han ser allvarlig ut. Den där bilden sammanfattar mitt dilemma. Jag vet inte riktigt hur jag skall uppfatta det hela. Man tycks vilja närma sig materialet med kärlek och gott humör, så där lite lagom respektlöst och humoristiskt – men trots allt inte parodiskt. Matthias Schriefl är ingen Spike Jones. Men var han än sätter sig tycks han hamna mellan stolarna. Som dixieland är det alldeles för städat och saknar tryck, som swing saknar det sväng och som folkmusik saknar det folkligt uttryck. Dessutom saknas humor – och det är ju tråkigt. De medverkande själva tycks emellertid, på fullt allvar, uppfatta sig som roliga. Och säkert har de roligt också. Och det är ju roligt – för dem.

Jag har kort sagt svårt för det här.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.