Bok: Paul Auster
Recension, Skönlitteratur torsdag, november 11th, 2010Osynlig
Paul Auster
Översättare: Ulla Roseen.
Albert Bonniers förlag. 316 sid. Har utkommit.
———
Som med alla böcker är det omslaget jag ser först. Jag konstaterar att det, och bokens nätta format, är smakfullt utformade men jag tänker inte mer på saken. Det är först senare som jag återkommer till omslaget.
Litteratur som är sysselsatt med sin egen konstruktion är i allmänhet helt ointressant. Ett undantag är Paul Auster som har vänt och vridit på detta tema i alla böcker av honom som jag har läst. Så är det också denna gång.
Ja, och så handlar det som vanligt förstås också om förhållandet mellan fiktion och verklighet. Eller mellan bokens ”fiktion” och bokens ”verklighet”, båda lika fiktiva.
I Osynlig påminner upplägget den här gången om det klassiska 1800-talstilltaget att låta en berättare hitta ett manus eller en bunt brev som någon annan har skrivit. Här är det huvudpersonen Adam Walkers manuskript som hamnar i händerna på berättaren James Freeman.
Boken är inte bara dess yttre handling, komplicerad nog i flera olika plan och olika berättarperspektiv. Den är också djupt självanalytisk, sysselsatt med att betrakta sig själv och den övriga världslitteraturen. Det skulle kunna vara olidligt men är så skickligt och underhållande att det fungerar. Dessutom är det spännande som en bra deckare. Vilket det naturligtvis inte är – Paul Auster skriver (hittills) inte deckare även om det ofta förekommer både mord, spänning och mysterier i hans böcker. Och sex …
I Osynlig får läsaren en stor dos sex och jag funderar på om den har någon funktion utöver att illustrera banden (”fiktiva” eller ”verkliga”) mellan olika personer i boken och såklart det rena underhållningsvärdet. En lång sexskildring visar sig eventuellt vara ”lögn”. Innan detta avsnitt ifrågasätts av en av bokens personer bidrar det till motsatsen – intimitet, trovärdighet.
På samma sätt brukar författare använda detaljbeskrivningar av utseenden, miljöer och prylar. Paul Auster är lika bra på detta som någon annan. Men också på detta område skiner konstruktionen igenom på ett mystifierande sätt. Huvudpersonerna dricker oidentifierat öl, klär sig i anonyma kläder, använder parfym utan varumärke och åker i bilar vars tillverkare förtigs. Men när de röker får vi veta att cigaretterna är av märket Chesterfield och cigarillerna är Schimmelpennincks. Produktplacering? Knappast troligt. Snarare en markör vars förklaring går mig förbi. Det är naturligtvis en del av poängen med Paul Austers böcker, allt blir inte förklarat. Det finns alltid rester av mysterier som kvarstår.
I den mån man kan betrakta huvudpersonen Walker som verklig så är det knappast hans fysiska försvinnande eller död som åsyftas med titeln Osynlig. Snarare är det så att det är hans skrivande om sig själv som upplöses ju närmre slutet av boken läsaren kommer. Det är berättelsen som försvinner, språket som sakta blir osynligt.
Detta får en lika konkret som oväntad illustration i att bokens omslag är värmekänsligt och när jag hållit i det en längre stund upplöses texten på framsidan och blir oläslig. Bara några bokstavsdelar återstår, men de bildar inget sammanhang. Är de ändå en ledtråd? Lägger jag boken ifrån mig en stund så kommer texten tillbaka. Är det en ledtråd? Sluta läs så upplöses inte texten? Ja, tanken är faktiskt logisk. Läser jag en bra bok så vill jag ju inte att den ska ta slut. Samtidigt som jag vänder sista sidan upphör texten och berättelsen blir osynlig. Kanske borde man sluta läsa mitt i?
—
Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion.