Bio: Palme

Inlagd av Tommy Johansson Bioaktuellt, Film, Recension söndag, augusti 26th, 2012

Palme
Dokumentär, Sverige, 2012
Regi: Kristina Lindström och Maud Nycander
Musik: Benny Andersson
Distribution: Scanbox
Biopremiär: 14 september 2012

— — —

Det finns ett gammalt färgblekt fotografi på mig hemma hos mina föräldrar där jag koncentrerat granskar baksidan av Nerikes Allehanda.

Året är 1986 och jag är ett år gammal, helt försjunken i denna morgontidnings uppenbart intressanta baksida. Framsidan, vars huvudrubrik har orden ”Press-stopp, Press-stopp, Press-stopp” skriven över sig, håller jag synligt upp i riktning mot kameran. Där står texten  ”Olof Palme mördad – sköts på gata”.

Mitt infantila ointresse för detta nutidshistoriska trauma kan man väl knappast klandra mig för men faktum är att detta ointresse varade ett bra tag. För mig var Palme länge en slags mystifikation – ett politiskt spöke vars person länge överskuggades av en tillsynes oändlig mordutredning. Mycket handlade om Krister Pettersson, kurder och PKK, Hans Holmér, förvirrade sambandscentraler och konspiratoriska lönnmord. Inte så mycket om detta politiska genis faktiska gärningar. Och detta är typiskt, tror jag, för den post-Palme-generation som jag onekligen tillhör – 80-talisterna. Det är först på senare år som Palme, åtminstone för mig, blivit mer utkristalliserad, via biografier som Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss, tidningsartiklar och en handfull dokumentärer signerat SVT och SR.

Nuförtiden är jag omåttligt intresserad av Palme varpå förväntningarna av Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär om Palme, som för första gången på film inkluderar intervjuer med hela familjen Palme, varit ofantligt stora. Frågorna har varit många, vad kommer man ta upp, hur djupt i arkiven har man grävt och får vi kanske reda på något nytt. Svaren på de frågorna är (tyvärr): 1) åtskilligt, 2) inte så djupt och 3) ja, litegran. Ambivalens beskriver nog känslan bäst. Lystmätet är förvisso stimulerat men inte på långa vägar tillfredställt. På flera sätt är dokumentären det definitiva Palme-porträttet men på andra sätt – absolut inte.

Filmens anslag känns mytiskt – Palme sitter hos David Frost och talar om dödsrunor och politisk idealism samtidigt som korta filmsekvenser från SVT:s arkiv korsklipps parallellt över deras samtal. I förgrunden stegrar Benny Anderssons vackra filmmusik bit för bit tills det slutligen når ett klimax. Filmens titel framträder – ”Palme” – i stora röda versaler, bredvid ett gigantiskt ansikte som sträcker sig över hela bioduken i slow motion. Smått genialisk dramaturgi faktiskt, inte minst därför att dokumentären fortsättningsvis är ett slags nedskalningsarbete där mannen bakom denna politiska legendar sakta etsas ut. Framförallt får vi reda på, via intervjuer med familjen Palme, hur privatpersonen och familjefadern Olof påverkades av det politiska stormväder som politikern Palme ofta hamnade i.    

På det sättet har Lindströms och Nycanders arbete utmynnat i en smått fantastisk dokumentär – ett filmiskt panorama över ett helt liv, både yrkesmässigt och privat. Strukturen är okomplicerad. Palmes historia berättas kronologiskt, från borgerlighetens tysta lägenheter på Östermalm till Sveavägens iskalla vintergata. Däremellan inryms Sigtuna internatskola på 30-talet, vidareutbildningen i USA på 40-talet inklusive den liftande tillvaron på drift i den amerikanska södern, fram till de första politiska åren i socialdemokratins Sverige med start hos Tage Erlander under 50 –och 60-talet. Allt via filmklipp från SVT:s arkiv och familjen Palmes privata filmsamling. Särskilt klippen från 50 –och 60-talstiden är kul att se, där cigarettröken ligger tät över de stilrena kostymerna. Lite som Mad Men på svenska.  

”Ja, inte var det någon hyllningssång i alla fall”, hör jag en man säga bakom mig när pressvisningen är slut. Låt mig säga såhär: det var det visste. Kanske inte på de mest uppenbara sätten men visst är dokumentären en slags hyllningssång. Därmed inte sagt att kritiken är obefintlig, den finns där naturligtvis – om än vagt skymtande i förbifarten. Framförallt känns det tillrättalagt och parerande plus att man stundtals har väldigt bråttom. Jag tänker särskilt på IB-affären, åsiktsregistreringen, Lennart Geijer och bordellhärvan – alla stora utropstecken under Palmes tid som politiker. Men särskilt kvardröjande blir man aldrig, knappt ens kritiskt. Och däri brister dokumentären – personporträttet blir i de ögonblicken ett slags slalomporträtt. Vilket känns trist.  

Och det är inte det enda. När forne partikamraten och före detta finansministern Kjell-Olof Feldt, i en av dokumentärens många intervjuer, försvarar Palmes dementi angående IB-affären (som ju var en lögn) med att säga ”att han gjorde det i omsorg för partiet” så suckar man ju ganska tungt. Precis som man gör när Feldt ”kritiserar” Palmes benägenhet att i alla väder välkomna utmaningar och konfrontera politiska motståndare. ”Han hade dålig impulskontroll”, säger Feldt, och pekar på en ”brist”. Det är en något sockrad brist kan man tycka, vilket tydliggörs om man läser mellan raderna. Bakom Feldts slipade retorik döljer sig snarare ett understrykande av Palmes hedervärda karaktärsdrag. Det Feldt gör är att lyfta fram en styrka  som är förklädd till brist. Även om just det exemplet är en petitess så avspeglar det ändå på nått sätt andemeningen av hur man i dokumentären förhåller sig till de mindre smickrande delarna av politikern Palme.

Dokumentären största problem är just att den aldrig syftar till att vara särskilt kritisk. Istället lämnas man med en ganska okomplicerad bild av Palme som ett politiskt geni, humanitär hjälte, orädd konfrontationspolitiker och rakryggad neutralitetsbetvingare. Vilket i mångt och mycket är sant såklart. Samtidigt blir det, i skuggan av det, och i förlängningen, aningen endimensionellt. Harvard-affären, en inte helt okänd fläck på Palmes vita kostym, tar man överhuvudtaget inte upp. Och varför man så konsekvent undviker att på riktigt kliva ner i den heta gröten låter jag vara osagt men det kan ju knappast anses som någon slump att personer som Peter Bratt, Jan Stolpe och Leif GW Persson inte medverkar i dokumentären. Antingen har de tackat nej eller så har de överhuvudtaget inte tillfrågats. Följden blir i alla fall ett svart hål i en annars väldigt intressant dokumentär. Fokus ligger på Palmes politiska framgångar, hans kamp i uppförsbacke och dåtidens Sverige. Den som hoppas på en vidare nedgrottning i de politiska skandalerna lär bli besviken. Möjligtvis får vi se mer av det i den förlängda tv-serie-version som visas kring jul i år, vad vet jag…

Vill man veta mer om Palme-regeringens mörka baksida får man istället leta upp SVT-dokumentären Makten och Sanningen från 2007, Dokument inifrån (december 1999) och/eller TV4-dokumentären Spioner i folkhemmet (också från 1999). För att nämna några. Själv ser jag omåttligt mycket fram emot Mikael Marcimains film Call Girl med Pernilla August i huvudrollen som handlar om den svenska bordellhärvan under 70-talet. Är den ens hälften så bra som Lasermannen från 2005 så lär det bli en av årets bästa.

— — —

Tommy Johansson