Roman: Sken
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, augusti 13th, 2012Sken
Magnus Dahlström
Albert Bonniers Förlag, 236 sidor, Ute nu
– – –
Magnus Dahlström debuterade med novellsamlingen Papperskorg 1986. Han ansågs vara en av dåtidens stora författare, kanske rent av störst vid sidan av Stig Larsson och hans roman Autisterna (1979) som blev startskottet för det svenska åttiotalet. I slutet av årtiondet och i början av nittiotalet sysslade Dahlström främst med dramatik där pjäsen Järnbörd (1990) blev särskilt omtalad för sitt brutala innehåll. Två romaner varav den sista publicerades 1996 följde och sedan blev tyst i hela femton år. Det var alltså först förra året som Dalhström gjorde comeback med Spådom, ett stort hypnotiskt verk i tre delar som var lika gåtfullt som det var realistiskt i sin studie av tre män i deras yrkesutövande. Boken lyckades på ett utmärkt sätt fånga huvudpersonernas paranoia och tvångsmässighet som snart skulle komma att utvecklas till något som liknar galenskap.
I uppföljaren Sken, för nog kan man benämna detta verk som ett syskon till föregående bok, är det igen en tredelad berättelse fast i mer komprimerad form. Vi möter också igen tre namnlösa (denna gång kvinnliga) huvudpersoner som får sin identitet fastställd via deras yrke – arkeologen, dagisfröken och vårdaren. Den första delen beskriver arkeologens arbete under en utgrävning av vad man tror är en gammal boplats. Hon är inte överens med sina yrkeskamrater rörande detaljerna av utgrävningen, något som gör att hennes frågor och påståenden snart ignoreras helt. Fonden är föga tilltalande och jag finner berättelsen stundtals sövande tråkig. Den spänning som hela tiden låg i bakgrunden i Spådom infinner sig inte här. Istället får vi ta del av hyperrealistiska beskrivningar av det arkeologiska arbetssättet vilket ibland blir så torrt att det nästan framstår som facklitteratur. Men berättelsen har sina ljusglimtar. Makten som utövas på arbetsplatsen, kanske man man tala om våld, skapas av språket men inte genom det som sägs utan snarare av det som inte sägs. Karaktären frågar och frågar men får inget svar. Inte heller när hon kallt konstaterar eller bjuder på sina egna tankar kring projektet får hon något gehör hos kamraterna.
Efter den lite tröga starten får romanen skärpa. Dahlström beskriver i den andra berättelsen på ett lysande sätt hur en dagisfröken som nyligen dumpats av sin man och därför varit sjukskriven, återvänder till sin arbetsplats före sjukskrivningen gått ut för att där mötas av hårt, om än inlindat motstånd av kollegorna. Det är tydligt att huvudpersonen fortfarande lider av någon slags depression men försöker att upprätthålla en fasad av ”normalitet” eller vad vi nu ska kalla det. Hennes arbetskamrater är dock oroade och när hon låter fel barn gå hem med fel morfar (som uppenbarligen inte kan urskilja sitt barnbarn) börjar tillvaron att krackelera. Betydelserna ligger, såsom i hela verket, främst i undermeningarna, i det outtalade.
Romanen avslutas med dess främsta berättelse där vi följer en vårdare på ett äldreboende för dementa. I öppningsscenen byter hon och lägger om ett sår för en av de sängliggande patienterna. Dahlström beskriver med extrem detaljrikedom hur varet och vätskorna strömmar ur det svarta, röda, blåa såret. Det blir något av en patologisk studie där läsaren inte sparas en enda grafisk detalj. Sjukdomen, både den fysiska och den psykiska, och vad den gör med människan är det bärande temat. Huvudpersonen kan inte närma sig sina patienter helt enkelt för att dem glömmer bort henne, demenssjukdomens konsekvenser visas upp i all sin grymhet. På samma gång är relationen till kollegorna ansträngd. När hon uppmärksammar en sjuksköterska över ett sår som inte ser friskt ut menar denne nonchalant att det är helt normalt för äldre människor. Maktutövandet på arbetsplatsen, och hur hon är längst ned i hierarkin, gör sig ständigt påmind.
Sken är ingen enkel roman, den bjuder på motstånd. Men om man lyckas ta sig igenom den lite torra första berättelsen blir man sedan rikligt belönad. Dahlström beskriver människan och hennes respektive yrke med en antropologs blick. Skiftningar i rummet, små ord, rörelser, allt är signifikativt. Magnus Dahlström är fortfarande en mycket betydelsefull författare.
– – –
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent