Bok: Ett eget rum

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, juli 16th, 2012

Ett eget rum
Virginia Woolf
Översättare: Elisabeth Mansén
Ellerströms förlag. 167 sidor. Har utkommit.

”Men vi bad er ju att tala om kvinnor och litteratur, säger ni. Vad har det med ett eget rum att göra? Jag ska försöka förklara.”

Så inleder Virginia Woolf sin nu klassiska essä A Room of One’s Own från 1929. Hon var då en etablerad författare som förnyat romankonsten med verk som Mrs. Dalloway och Towards the Lighthouse (Mot fyren) där inre förlopp och medvetandeströmmar snarare än yttre händelser står i centrum. Men hon hade också visat ett intresse för genustematik som när hon i Mot fyren spelar ut den omhändertagande, mänskligt inkännande och mogna Mrs. Ramsay mot den själviske, linjärt analytiske och barnslige Mr. Ramsay. Så det var ingen slump att hon 1928 kallades till The Arts Society vid Newnham College i Cambridge för att tala om just kvinnor och litteratur. Hon följde upp med ytterligare ett anförande, denna gång för den kvinnliga studentföreningen Odtaa (One Damn Thing After Another). Sammanställda och omarbetade kom dessa två föreläsningar att bilda A Room of One’s Own.

Woolf behöver ungefär 100 sidor för att förklara vad titeln har med kvinnor och litteratur att göra. Den nu aktuella svenska utgåvan är på 167 sidor, men så är den också försedd med ett förord av Annina Rabe och värdefulla kommentarer av Maria Green. För nyöversättningen svarar Elisabeth Mansén som dessutom haft den goda smaken att i ett efterord redovisa sina principer för omvandlingen av A Room of One’s Own till Ett eget rum.

Den tes som Woolf driver handlar kort om den individuella självständighetens nödvändighet för konstnärligt skapande. Den självständigheten har länge varit självklar för män men blott en hägrande dröm, om ens det, för kvinnor. Hennes krassa budskap lyder: För att bli en bra författare måste du ha en årsinkomst på 500 pund, som gör dig oberoende, och ett eget rum som bara du har nyckeln till. Kan man själv betala för mat, bostad och kläder står man inte i skuld och behöver inte smickra någon. Då försvinner också det hat och den bitterhet man kan känna mot världen och, om man är kvinna, mot mannen. Ingen god konst föds ur fattigdom, hat och bitterhet – om vi ska tro Woolf.

Det är just denna bitterhet som hon anser skämmer Charlotte Brontës Jane Eyre. Brontë kan inte hålla tillbaka sitt missnöje med det egna livet utan låter det spilla över på romanen. Det gjorde aldrig Jane Austen, och därför är också Austen den större författaren av de två, trots att Brontë måhända var den mer geniala. För Woolf blir alltså kvinnans historiska underordning även ett estetiskt problem eftersom den ständigt hotar konstens integritet. Den kvinnliga författaren måste i sitt skapande kunna förhålla sig suverän och stå över de oförrätter hon fått lida på grund av sitt kön. Det är ett hart när övermänskligt krav, men det är lika fullt ett krav för den som vill agera på samma scen som Shakespeare.

 

 

Den av Woolf beundrade Jane Austen (1775-1817).

 

Ett eget rum brukar på goda grunder räknas som en feministisk klassiker. Men, som kanske redan framgått, är den inte okontroversiell. Den traditionella feministiska litteraturkritiken har arbetat längs två parallella spår. Dels har man förklarat bristen på kvinnliga författare i sociokulturella termer, dels har man hävdat att kvinnliga författare visst existerat men trängts ut ur den kanon som etablerats av män med en manlig estetik som norm. Woolf går huvudsakligen längs det första spåret.

Hennes fiktiva kortbiografi över Shakespeares syster illustrerar effektivt omöjligheten för en kvinna vid denna tid att göra motsvarande karriär som en man, alldeles oavsett begåvning. Hennes poäng är naturligtvis inte att kvinnan av naturen är mannen underlägsen utan tvärtom att en patriarkal samhällsordning förhindrat henne att få utlopp för sina talanger. Det är idag en okontroversiell ståndpunkt. Men det var den inte 1928. Mer kontroversiella idag är kanske hennes hårda domar över mycket av det som kvinnor trots allt skrivit. Virginia Woolf är en sträng kritiker, och hon är sannerligen inte mindre sträng mot sina författande mödrar och systrar än mot sina fäder och bröder. En dålig text är alltid en dålig text. Och den blir inte bättre bara därför att den skrivits av en kvinna – lika lite som manligt kön är en intellektuell merit i sig (vilket många män tycks tro). Hon uttrycker också sin förhoppning att impulsen att skriva självbiografiskt ska sina, så att den kvinnliga författaren ”börjar se skrivandet som en konst, inte som ett sätt att uttrycka sig själv”. I kapitel 5 utvecklar hon något som närmast kan beskrivas som en ny kvinnlig poetik, och det är knappast en slump att den överensstämmer med hennes egen praktik. När hon sedan övergår till att med kritisk uppskattning nagelfara en påhittad roman av den lika påhittade författaren Mary Carmichael är det också i hög grad sitt eget nyskapande författarskap hon beskriver.

Woolf går till verket med mild men vass ironi. Under den spirituella och spefulla tonen lurar vreden över ett patriarkalt styrt samhälle som förvägrat kvinnor de mest självklara rättigheter och förkvävt deras intellektuella och konstnärliga talanger. Ett eget rum är en rakt igenom stimulerande essä, skriven i ett slags associativt flöde som tillåter Woolf att tänka fritt och på tvärs. Hon tar oss med på en vindlande stråt, men hon vet precis vad hon vill och vart hon är på väg. Och nog hänger man gärna på.

”Vad som helst kan hända när kvinnligheten upphör att vara en beskyddad syssla, tänkte jag och öppnade dörren.” Här öppnas många dörrar av skilda slag, och vinddraget känns befriande ännu efter snart 100 år.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.