Om du väljer att enbart läsa en bok i år

Inlagd av Agneta Hagerud Krönika måndag, juli 9th, 2012

Det händer att jag läser en bok som upptar hela min tillvaro, nästan hela min vakna tid.

Det sker förvisso inte så ofta, men vid mötet av en stor litterär upplevelse som jag varken kan släppa eller värja mig emot händer det att jag ideligen stannar upp och i tanken förflyttar mig till dess centrum.  Då lever jag stundtals i två världar – den normala, fysiska med allt vad den för med sig och den bokliga, påhittade som tar mig till andra platser och låter mig uppleva det främmande. Jag kan stå och diska och samtidigt befinna mig i New York eller i Israel. Jag kan dammsuga och fundera över dramats upplösning, över vart det ska bära hän och känna tiden och platsen och dess rörelse genom mitt eget hus, mina egna rum, och jag kan glömma det som finns runtom mig och försvinna in i ett nytt universum, det som skapats mellan bokens pärmar. Jag kan stå still där tills vardagen sliter mig tillbaka, trots att jag håller emot.

En sådan bok – den enda du behöver läsa i år, jag lovar – är Agaat (Weyler 2012) av Marlene van Niekerk. Författaren är professor i afrikaans och holländsk litteratur vid universitetet i Stellenbosch,  Sydafrika. Boken utspelar sig under apartheidtiden och till dess upplösning. Den handlar om vita och svarta, om kärlek och hat. Framför allt handlar den om vänskapen och dess pris samt om maktens berusning och dess beska eftersmak.

Medan den vita lantbrukarhustrun Milla de Wet ligger förlamad och döende och sköts av den svarta kvinnan Agaat, tänker hon tillbaka på sitt liv. Som ung träffade hon sin blivande man, skötte gården tillsammans med honom och fick en son. Tidigt, långt innan sonens födelse, räddade hon den då femåriga Agaat från ett utsatt liv i en arbetarbarack där hon utnyttjades sexuellt och plågades svårt och dessutom hade ett handikapp som krävde vård. De två kvinnorna levde sedan nära varandra under hela sina liv. Omsorgen om Agaat, som också rymde vissa mått av uppfostran och att göra hennes så vit som möjligt, blev räddningen för Milla. Hon levde i ett våldsamt äktenskap, vilket gjorde henne psykisk instabil, och hade samtidigt ett stort ansvar för gården och försörjningen. När Milla till slut födde en son rubbades maktbalansen på grund av konventionen och familjens ställning. Agaat tvingades flytta ut ur hemmet till ett gårdsskjul och började arbeta för familjen som hushållerska och allt i allo. Hon kom att bli både som en mor och syster för sonen som föddes, vilket ytterligare försvårade Millas och hennes relation. Trots det är det Agaat som sköter om Milla när hon svårt sjuk ligger på sin dödsbädd, och det är Agaat som ska ta över gården. Det är deras överenskommelse, för deras vänskap är djupare än deras komplicerade relation och det samhälle som tvingat in dem i fastlåsta roller. Männen i familjen finns inte kvar – sonen har sedan länge flyttat till Kanada och mannen har dött i en tragisk olycka. Nu är det vänskapen som håller ihop deras liv, och medan Milla blir allt sämre utvecklar de ett system för kommunikation som ingen annan förstår.

Marlene van Niekerk  har samlat sitt litterära universum i en långsamt kokande gryta, där allt bubblar upp till ytan, försvinner i en het ström mot bottnen för att återigen dyka upp och bli synligt. Vissa delar kokar sönder, andra blir än mer sammansatta och tydliga och några håller sig hela tiden i grytans mitt. Sammantaget bildas en återkommande rörelse, en virvel av lika delar nutid och dåtid och ett tillbakablickande med precision. Här bubblas det inte runt på måfå. Allt är väl komponerat för både den söta, den salta och den beska smaken, och vissa delar är oätliga. Kryddorna förstärker och förhöjer, precis som det ska vara. Det är lätt att bränna sig, att komma för nära.

När allt kokat samman återstår essensen, det mest djuplodande som går att utvinna ur brygden: vänskapen mellan de två kvinnorna. Vänskapen som bygger på makt som tagits och som gått förlorad, svek och övergrepp, lojalitet och ensamhet och en alltigenom förtätad gemenskap som varken minnen eller ifrågasättande kan rå på. En vänskap som skär rakt igenom samhällets struktur och moral, som ställer begrepp och tradition på ända och som riskerar att bryta sönder och hota hela tillvaron, och som överlever med list och hemlighet men också med svek och förräderi.

Milles dagböcker från åren som gått består av kursiverade avsnitt utan skiljetecken och stor bokstav, uppradade händelser och känslouttryck. Sättet att skriva blir som en förtätad och poetisk berättelse i sig. Det viktigaste staplas efter varandra i en enda lång berättelse utan varken andhämtning eller paus. Delar av dagböckerna återkommer med jämna mellanrum i texten. Genom dem skapas autencitet åt historien.

Agaat går att läsa på flera olika sätt. Ett är det politiska perspektivet – de svartas kamp för mänskliga rättigheter och delaktighet i samhällslivet. Ett annat är kvinnors livsvillkor och deras rätt till utveckling och erkännande. Ett tredje är förstås vänskapens oerhörda kraft. Det fjärde är vikten av sanning och det svåra i att leva sig själv trogen. Det finns också mycket att läsa in när det gäller förhållandet fattiga och rika. Vilket du än väljer – eller om du väljer dem alla, vilket går utmärkt – kommer läsningen att ge dig en upplevelse utöver det vanliga. Genom att ösa ur den myllrande, kokande grytan kommer du få en djupare förundran och förståelse för människors skicklighet i att skada varandra, men också om den oerhörda betydelsen och styrkan vad gäller vänskap och lojalitet. Jag vågar lova att du kommer att lägga ifrån dig boken med saknad och återvända till den i tankarna så ofta tillfälle ges.  Du kommer, såsom jag gör, att se kvinnorna framför dig när de tidigt i ottan slamrar i köket och tänder i spisen inför den första kaffekoppen, känna fänkålsfröernas väldoft mellan fingrarna, höra vinden som sveper över velden och de nyfödda lammens bräkande i kvällen. Du kommer att se kvinnornas blickar när de möts i ordlös förståelse under Millas sista levnadsdagar och du kommer att gråta vid hennes dödsbädd.

 — — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare och recenserar och skriver åt Kulturdelen.
Ronja Runarsdotter – Författarbild