Roman: Lyckostigen

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, juli 9th, 2012

Lyckostigen
Anna Fredriksson
Forum bokförlag, 2012
Utgiven: 2012 – 06
365s

— — —

En gång var Johanna och Kalle gifta.

Nu är de sedan flera år skilda, lever sina liv på olika håll och Kalle har ingen vidare kontakt med de två gemensamma tonårsdöttrarna. Johanna bor kvar i den småstad de bägge växt upp i och kämpar för att få ekonomin att gå ihop medan Kalle börjat ett nytt liv i Stockholm som välbetald tandläkare. Med hjälp av fint jobb, ny flickvän och nya vänner har Calle lyckats ta sig in i en annan samhällsklass och försökt lägga sitt förflutna bakom sig. Han har bytt K mot C i sitt förnamn och döttrarnas besök var tredje helg är till mer besvär en glädje. Livet för dem alla förändras när Johanna vinner stort på lotto samtidigt som det uppdagas att en av döttrarna mobbas i skolan. Johanna beslutar att flytta till Stockholm, köper en våning i samma hus som Calle och samtliga måste skapa en ny tillvaro.

Anna Fredrikssons relationsroman är indelad i delar, där vi först får följa Johanna, sedan Calle, sedan hans nya flickvän Fanny och så i den sista delen mixas deras perspektiv om varandra i varje kapitel. Den i särklass intressantaste delen är den ur Calles perspektiv, helt enkelt beroende på att han är den intressantaste karaktären. Johanna och Fanny framstår bägge två som tämligen präktiga kvinnor som gör det mesta rätt, medan Calle får stå som representant för de av oss som faktiskt gör fel ibland.

Fredrikssons språk är lättsamt och boken är i allmänhet en ganska lättsam historia även om författaren efterstävar mörka undertoner med teman som klass, familj, svek, missbruk, identitet och så vidare. Hon lyckas också till viss del med att på ett mycket snyggt sätt skildra just klassfrågan. Calles genomsyras av en tro på att han med hjälp av pengar kan köpa sig den status han efterstävar, prylar kan skänka honom en tryggad plats i umgänget. Fanny, hans nya flickvän som är infödd i den samhällsklass han så desperat vill tillhöra, håller istället tillbaka. Hon representerar för mig den omvända snobbism som kan stötas på hos en modern och kulturell övre medelklass som befinner sig någonstans i trettioårsåldern. En acceptans ska finnas för alla, kunskap om kultur ska finnas i stora mått och bland vännerna ska gärna finnas någon eller några som är homosexuella. Då är man vad Calle kallar ”en modern storstadsmänniska”. Dessa tankegångar är tydliga i det kompisgäng i vilket Calle och Fanny ingår. Där Fannys plats är naturlig medan Calles är ifrågasatt just på grund av hans bakgrund. Klassperspektivet förtydligas ytterligare av Johannas inträde på scenen, hon bildar en skarp kontrast mot allt som är tjusigt.

Just den biten tycker jag dock känns lite trist. Det finns någon slags Lutherskt ideal, ”bed och arbeta” typ, i hur Johannas skildras. Hon vill inte ha någonting, ack nej, inte vet väl en sån som hon hur man inreder en flott vindsvåning med annat än sina gamla trasmattor och nötta möbler. Inte kan väl hon gå och rulla tummarna inte, utan hon måste ta ett slitigt, lågavlönat jobb som assistent ute i förorten. Hade det inte varit roligare om hon hade gått ”bananas” med sina pengar? Efter alla år som ensamstående mamma med ett lågbetalt arbete (behandlingsassistent) och oro för att få det att gå ihop varje månad, kunde hon inte ha fått gå fullkomligt lös i osmakliga heminredningsaffärer, åkt jorden runt eller köpt en BMW? Det hade känts mer mänskligt än den här präktiga och nästan ogillande reaktionen på att helt plötsligt vara i besittning av 20 miljoner. Hon skänker dessutom stora summor till välgörenhet, fantastiskt en så god och rättänkande individ.

Den nya flickvännen Fanny är en bra representant för den omvända snobbismen jag nämnde. Hon vill acceptera alla. Hon håller på med en doktorsavhandling om Strindberg, mycket kulturell alltså och med välbärgade föräldrar har hon aldrig behövt oroa sig för pengar. Ändå vill hon ha ett öppet sinne. Hon vill veta vad som döljer sig i Calles dunkla förflutna och lockas av vetskapen om att han kommer från andra omständigheter än hon själv, just detta gör ju henne än mer accepterande och skrupelfri som människa.  Hon kavlar glatt upp ärmarna och blir bästa kompis med hans tonårsdöttrar, hon sopsorterar och skjutsar sin sambos exfru till jobbet. Öppen. Icke – fördömande. Modern.

Det är onekligen historien om Calle som gör det här till en intressant bok. Hans ”klassresa” från absoluta botten till att stå och krafsa på stegen till toppen ger Fredriksson en möjlighet att låta oss få en glimt av flera olika samhällsskikt. Samtidigt som hans beteende, tankar och känslor känns verkliga och trovärdiga, just för att de ofta är långt ifrån helylle. Han gör oftast fel saker, tänker fel saker, vilket är tur eftersom det ger hans kvinnor möjlighet att göra absolut rätt hela tiden.

Tonårsdöttrarna lämnar inte mycket avtryck, stereotyper bara; en populär som festar, har vänner och pojkvänner, en som tycker om att rita, hatar sport och har svårt att få vänner.

Det här är som sagt en lättsamt hållen bok, en riktig bladvändare som är lätt att ta sig igenom och svår att lägga ifrån sig. Det är till och med så att jag blir lite irriterad när boken är slut. Jag tycker precis jag har lärt känna karaktärerna och känner mig inte alls redo att lämna dem utan att på riktigt få veta hur det går för dem. På det hela taget tycker jag Fredriksson får med flera intressanta vinklar på det moderna svenska samhället och olika sätt att vara människa i det.

Hon gör det dessutom på ett mycket lättillgängligt och underhållande sätt.  Men själva historien hade kunnats göra ännu intressantare om alla tre huvudrollsinnehavare hade tillåtits att vara ”riktiga” människor.

— — —

Malin Nilsson