CD: Sunrise med Matsumi Kikuchi Trio
Recension, Skivor tisdag, juni 19th, 2012
Masabumi Kikuchi Trio: Sunrise (ECM/Naxos). Speltid: 52´03.
Masabumi Kikuchi (piano), Thomas Morgan (kontrabas) och Paul Motian (trummor)
–
I november förra året dog Paul Motian, 80 år gammal. Nu släpps vad som blev hans sista studioinspelning med den i sammanhanget lätt paradoxala men ändå passande titeln Sunrise. Den gjordes 2009 och visar den gamle trummisen som still going strong. Under sin långa karriär samarbetade han med musiker av de mest skilda slag, allt från en jazzlyriker som Marilyn Crispel till en sanslös gränsöverskridare som John Zorn. Och naturligtvis Bill Evans, Joe Lovano, Paul Bley, Bill Frisell, Keith Jarrett, Lee Konitz, Bobo Stenson, Chick Corea – you name them!
Under en period ingick han i trion och projektet Tethered Moon som drevs av den egensinnige japanske pianisten Masabumi Kikuchi och som också rymde basisten Gary Peacock. På denna cd har Motian hittat tillbaka till Kikuchi, men Peacock har ersatts av Thomas Morgan. Det hela börjar svindlande vackert med en ljusskimrande ballad. Skönheten består men förändras; det här är musik som ständigt viker in på nya stigar. Trion bär denna gång Kikuchis namn, och ytterst styrs också vägvalen av hans djupt originella pianospel. Kanske kan man beskriva det som en fusion av Monk, japansk tradition och konstmusikalisk minimalism och avantgardism. Men ytterst handlar det om kikuchiism.
Det kan ta ett tag innan den här musiken öppnar sig – eller kanske snarare innan man som lyssnare öppnar sig för den här musiken. Med sin ofta udda rytmik kan den kanske uppfattas som i någon mening intellektuell. Men samtidigt går Kikuchi och trion i hög grad på känsla, och den fria formen skapar ständigt nya och oförutsedda mönster. Ger man skivan en chans sitter man snart där – fångad och fascinerad. Här finns en undflyende inre logik som får allt att hänga ihop och tillåter såväl halvatonala utflykter som lyriska impressioner. Trion är för den skull inte helt främmande för mer traditionellt jazziga och svängiga inslag; det visar ”Sticks and Cymbals”. Kanske bör man också påpeka att den traditionella jazztrions piano, bas och trummor här kompletteras av Kikuchis envetna strupljud i stil med Keith Jarretts grymtanden. En del kommer säkert att reta sig på dem – men på något egendomligt sätt framstår de faktiskt som helt integrerade med musiken.
Med tanke på Kikuchis hemland är det måhända lite lättköpt att associera den musikaliska attityden till zenbuddhism – eller också är det just det man skall göra.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
