Bio: Snow White and the Huntsmen

Inlagd av Malin Nilsson Film, Recension måndag, juni 18th, 2012

 Snow White and the Huntsmen
Drama/Äventyr, USA, 2012
Distributör: Universal Studios
Regi: Rupert Sanders
Skådespelare: Kristen Stewart, Chris Hemsworth, Charlize Theron m.fl.
127 minuter
Visas nu på SF

— — —

Förväntningar resulterar ofta i stor besvikelse.

Denna uppdatering av Snövit framstod som en brilliant idé. Den lockade med en trailer som utlovade att den klassiska sagan tillgivits nya egenskaper; mörker, blod, gråt, heta ”Hollywoodnamn” och en fet budget. Det verkade kunna bli väldigt bra helt enkelt.

Den här versionen av snövit inleds med välbekanta bloddroppar mot snö som får en havande drottning att önska sig ett barn med ”hy vit som snö och läppar röda som blod” osv. vilket hon också får. Snövit är ett märkvärdigt barn som fångar hela kungarikets hjärta. Drottningens liv går dock snart mot sitt slut och hon efterlämnar sin dotter och en förkrossad kung (Noah Huntley). Kungens svaga tillstånd utnyttjas snart och han förtrollas till den grad av en vacker kvinna att han gör henne till sin hustru på en dag. Hans nya hustru visar sig dock vara den onda häxan Ravenna (Charlize Theron) som håller sig evigt ung och vacker genom att stjäla ungdom och skönhet från andra unga kvinnor. HoHo På bröllopsnatten mördar hon kungen och tar över makten. Hon inleder ett grymt styre i landet som snart förtvinar under hennes grepp. Snövit (Kirsten Stewart) hålls inlåst medan de som är trogna den döde kungen bedriver en tillsynes hopplös kamp gentemot regimen. Ravenna måste då och då förbättra sitt ego genom att fråga sin magiska spegel huruvida hon fortfarande är den vackraste i landet. När Snövit växer upp går hon dock om Ravenna i skönhetstävlingen och spegeln upplyser denna om att enbart Snövits oskuldfulla hjärta kan ge henne evig ungdom och skönhet. Innan Ravenna hinner få tag på nämnda hjärta lyckas dock Snövit smita från slottet och ut i den mörka skogen. Jakten kan börja…

I spåren efter succéer som Sagan om Ringen, Narnia, Harry Potter (och det där vedervärdiga Twilight dravlet) finns chans att tjäna mycket pengar på att filmatisera mörka sagor, något filmbolagen tycks ha upptäckt. De sagor som ”disneyfierats” härstammar i många fall från betydligt mer komplexa, mörka och blodiga original (exempelvis har Askungens systrars avhuggna fötter taktfullt nog redigerats bort ur disneyvarianten) som lämpligtvis då kan överföras till ungdom/vuxenfilm med hjälp av stora budgetar, levande storstjärnor och återinförandet av bortredigerat blod och svärta. Mycket god idé tycker jag, det kan bli storslagna filmer. Just därför blev jag så grundligt besviken på den här.

För det första är den seg. Inledningen är visserligen riktigt bra och händelserik. Charlize Theron i rollen Ravenna är ypperlig på att vara vacker, grym och galen. Men så fort Snövit ska ut och springa i skogen är det som om tiden börjar gå mycket långsammare. Snövits vandringssällskap utgörs av en jägare och bitter änkeman (spelad av Chris Hemsworth – bra på att vara snygg och smutsig, mer krävs liksom inte av honom) som till en början blev utskickad för att fånga henne åt Ravenna. Sällskapet utökas ytterligare när de obligatoriska dvärgarna dyker upp. Det är intressant hur dvärgar fortfarande behandlas på film tycker jag. När de gör entré så börjar liksom automatiskt hela biosalongen fnissa lite upprymt. ”Så lustiga de är med sina små ben…”, typ. Jag vet inte om det är överdriven politisk korrekthet från min sida men jag tycker det känns lite beklämmande och respektlöst gentemot de kortvuxna människor som lever i samhället utan att på något sätt ha till uppgift att fylla rollen som ”comic relief”, bara för att de är kortare än genomsnittet.

Hur som helst så går Snövit, jägare och dvärgar i skogen. De går och de går och de går. De går så länge att mitt biosällskap tillslut viskade; ”Är de inte framme snart?”. När de har gått så länge att det känns som om en stor bit av mitt liv stulits ifrån mig, biter Snövit tillslut i fel äpple, dör, blir kysst både med och utan den ”rätta knycken”, drar ut i strid (som känns väldigt kort i jämförelse med…ja själva traskandet i skogen) och så är filmen slut.

Jag är ingen fan av Twilight, inte ens lite grann, men jag gillar Kirsten Stewart. Framförallt har det att göra med hennes insatser i The Runaways och In to the Wild. Och i likhet med Twilight är det inte hennes fel att det här bara inte blir så bra. Snövit säger nästan ingenting i filmen. Hennes uppgift tycks snarare vara att blicka mot horisonten, omväxlande vän och oskuldsfull, omväxlande sorgsen och förtvivlad. En liten stund på slutet får hon vara arg och skrika poesi till folket.

I allmänhet saknas det dialog i den här filmen. Det är mest omväxlande olika, dock mycket bildsköna människor (utom Ravennas stackars bror Finn. Han spelas av den i vanliga fall stiliga Sam Spruell.  Här framträder han försedd med en hemsk blond pottfrisyr för att göra det omöjligt för publiken att sympatisera med honom) som tittar outgrundligt framför sig till dånande musik. Vissa ”vandringsbilder” med ett led av människor och dvärgar mot bakgrund av berg känns som stulna ur Sagan Om Ringen, fast i sämre version. Ibland pratar de lite om hur fantastisk Snövit är och ibland får Charlize Theron skrika lite. Theron är i och för sig riktigt bra och lyckas ge Ravenna en botten av förtvivlan som visar att det en gång fanns en människa under den grymma ytan. En människa som är uttröttad av allt slit och ondska som krävs för att behålla, makt, ungdom och skönhet. Det är lite fint.

Vad som också är lite fint är omgivningarna. Specialeffekter och kläder i kombination med vackra miljöer och vackra människor gör hela skapelsen trivsam för ögat. Det vackra ljusa kontrasteras mot svärta och smuts på ett mycket tjusigt sätt. Men det räcker inte riktigt när det blir så tråkigt.

Inte ens kärlekshistorien griper tag för den utvecklas inte. Snövit har två beundrare, dels Hemsworths smutsiga jägare och dels sin barndomskärlek William spelad av Sam Calflin (senast sedd i fjärde Pirates of The Caribbean). Gissa vem som är bäst på ”mun mot mun metoden”? Mer än så förtäljer nämligen inte historien om Snövits känslor för de bägge männen. Jo, några outgrundliga blickar till dånande musik förstås.

Nej, jag är besviken. Att en svulstig amerikaniserad saga kan vara lite högtravande och tårdrypande och till och med kanske avslutas med ett fånigt tal kan absolut vara ok. Men inte att den är seg och tråkig.

— — —

Malin Nilsson