Bluray: Carnage
Film, Recension, Videohyllan onsdag, juni 13th, 2012Carnage
Drama, Frankrike/Tyskland/Spanien/Polen, 2011
Distributör: Noble
Regi: Roman Polanski
Skådespelare: Jodie Foster, John C. Reilly, Christoph Waltz
Längd: 79 min
Finns på svensk DVD och Bluray från 2012-06-13
— — —
På en anonym lekplats någonstans kring Brooklyn Bridge Park slår Zachary Cowen, 11 år, ut framtänderna på Ethan Longstreet med en träpinne.
Detta föranleder ett möte i en chic Brooklynlägenhet mellan de berörda föräldrarna, som ser sig nödgade att civilicerat diskutera igenom händelsen. Det går verkligen inte som planerat. Resultatet blir ett tryckande kammarspel som strax utmynnar i ett verbalt världskrig, helt utan hederskodex. Humorn är svart och dialogen sylvass – helt i sin ordning när Roman Polanski bemannar regissörsstolen.
Här har vi alltså fyra stycken mer eller mindre skenengagerade individer – alla olikartade och inte särskilt älskvärda. Innerst inne avskyr de både varandra och den rådande situationen. Vi har Penelope Longstreet (eminent spelad av Jodie Foster), en extremt högtravande humanist som äter sig mätt på moralkakor alla dagar i veckan. Hon är gift med den smått lismande Michael (John C. Reilly), en känslokall manschauvinist som dagen till gagn tvingats iklä sig rollen som öppenhjärtlig liberal. Därtill har vi advokaten Alan Cowan (Christoph Waltz), en moralbefriad cyniker tillika människorhatare som med framgång jobbar sönder både sin son och sitt äktenskap. Hans fru, Nancy Cowan (Kate Winslet), har reducerats till ett depraverat och trött nervvrak som inte längre bryr sig inte om nått. Anar vi en atombombskonflikt här?
Carnage påminner smått om Polanskis tidiga 60-tals-alster, framförallt Kniven i vattnet från 1962, Cul-de-sac från 1966 och Rosemary’s Baby från 1968. Samtliga filmer handlar om sociala möten där en eller flera främlingar rubbar balansen i en inte sällan naggad och smått kvävd relation. Framförallt känner man igen Poloankis oerhörda fingertoppskänsla att i både regi och dialog antyda underliggande missförhållanden. Det kan vara en blick, en formulering, ett slags defekt inslag som stör kompositionen. Vi vet alltid två saker 1) något är väldigt fel och 2) detta kommer leda till fram till ett kaosartat klimax. Det är Polanskis narrtologiska signum – att ständigt kasta in subtila störningsmoment som gäckar både karaktärerna i filmen och oss som publik. Det är därför vi älskar honom.
Carnage är inget undantag även om kontexten ser lite annorlunda ut. Framförallt kastar Polanski in en stor skopa svart humor den här gången, vilket gifter sig väl med den tryckande dramatiken. Det angränsar till det som Danny DeVito gjorde (för att ge denne nästan oförtjänt mycket cred) med den syrliga Turner/Douglas-kollaborationen Den vilda jakten på lyckan från 1989, där det äktenskapliga (krigs)förbundet slutligen begravdes i en flera kilo tung kristallkrona. Jag får även små (med betoning på små) Mike Nichols-vibbar och dennes Who’s Afraid of Virginia Woolf, även om den historien är betydligt mer tragisk än Carnage. För min egen del välkomnas den svarta komiken med öppna armar. Den kan vara både skonsamt avväpnande och brutalt ärlig, förutsatt att rätt person styr båten. Och Polanski har inga problem med navigeringen.
Med fast hand styr han de båda paren mot en säker undergång. I takt med att irritation och brist på respekt växer så haglar insinuationer, sarkasmer, provokationer och gliringar allt tätare mellan Longstreets och Cowans. Förolämpningar blir förklädda till komplimanger och komplimanger blir förklädda till förolämpningar, och strax utvecklas det hela mot rent ohämmade slag under bältet. Jag blir ständigt imponerad av hur Polanski lyckas hålla nerv och stämning så jämn genom en hel film. I Carnage parerar han träsmak och sömnnickande huvuden genom att hela tiden låta bråken mellan parterna byta riktning och karaktär. Fiender blir allierade – allierade blir fiender, beroende på en rad olika faktorer – kön, människosyn, åsikter om uppfostran, om äktenskapet och om barn. Longstreets och Cowans bråkar nämligen om allt möjligt – det ena katalyserar det andra, och plötsligt, precis när respektive par tror att de är färdiga med varandra så blossar ett nytt krigsslag upp, ofta med en förändrad laguppställning. Polanski vet precis när och hur han ska föra handlingen framåt. När fru Longstreet kommenterar ett uppslag ur sin Francis Bacon-konstbok, genom att kortfattat säga ”kaos och balans”, så summerar hon det som så tydligt präglar hela Polanskis filmografi.
Ytterligare en pådrivande faktor i det utdragna bråket är hur karaktärerna faller offer för sig själva, det vill säga hur deras självodlade identiteter demaskeras på de mest löjeväckande sätt. Det låter kanske invecklat, men såhär: Michael, den självutnämde alfahanen som odlar nån slags John Wayne-status är livrädd för att ta i sin dotters hamster. Penelope, som utmålar sig själv som en empatisk och samhällsengegerad människovän, blir vansinnig när en illamående fru Cowan, råkar förstöra hennes konstböcker. Illamåendet blir en sekundär angelägenhet (om än någon alls) i jämförelse med hennes trasiga Foujita –och Kokoschka-kataloger. Samma sak gäller herr Cowan, som med säker hand, full av pondus och självförtroende, styr hela sitt liv via sin mobiltelefon. Han blir helt lamslagen och fullkomligt handlingsfattig när mobilen, jag säger inte hur, tas ifrån honom.
Det enda som är tråkigt med Carnage är slutet, som dessvärre är helt förskräckligt otillfredställande, och därmed extremt störande. Utöver det så har Polanski levererat ett finfint relationsdrama insvept i härligt svart komik. Mycket nöje!
— — —
Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent
