Bio: Prometheus

Inlagd av Malin Nilsson Film, Recension fredag, juni 1st, 2012

Prometheus
Sci-Fi, action, thriller, skräck
20th Century Fox, USA, 2012
Regi: Ridley Scott
Medverkande: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron,
Längd: 126 minuter
Premiär: 2012–06-01

— — —

Budskapen om vad Prometheus egentligen är i förhållande till den klassiska Alien– trilogin (1979, 1986, 1992) är olika.

Ridley Scott säger att Prometheus inte är ännu en Alien utan ska upplevas som en fristående film. Jämförelserna och parallellerna till just dessa filmer duggar dock tätt bland filmfolket. Och det är iallafall samma universum, det är något mystiskt som gömmer sig i rymden och som gillar att fortplanta sig med hjälp av mänskliga kroppar. Välbekant? Äsch, filmen är full av paralleller till de gamla Alien– filmerna, vad han än säger den där Scott.

Via arkeologiska utgrävningar i vitt skilda delar av världen hittar forskaren Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall Green, honom har jag inte sett sedan han spelade Ryans bror Trey i tv –serien The OC, kanske inte en självklar referens för alla…) en stjärnkarta och en ”jättevarelse”. Shaw lyckas övertyga ett storföretag om att varelsen på bilden är ”ingenjören av människosläktet” och genomdriver på det sättet en finansiering av en expedition för att kunna hitta denna utomjordiska livsform. Shaw drivs av sin längtan efter bevis på att människan är skapad av en högre makt. Runt halsen har hon sin pappas kors och hon hoppas kunna finna människans ursprung. Finansiären har dock en egen agenda för expeditionen och väl framme visar det sig dessutom att den tänkte Skaparen kanske inte alls var så nöjd med sin skapelse och planerat något betydligt obehagligare för människosläktet. Och så drar själva actionsplattret, springandet och skrikandet igång med tillfredsställande mycket slemmiga inslag.

Det handlar inte om en intressant dialog eller djupodlade karaktärer, men det var väl ingen som begärde heller? Teamet ombord på rymdskeppet Prometheus följer alla riktlinjer för en film av det här slaget; en hjärtegod, skojig flygkapten (Idris Elba), en självisk isdrottning som representerar finansiären (Charlize Theron) och så ett par vetenskapsmän som mest är med för att kunna dö först, och utgöra viss ”comic relief”.

En intressant karaktär är dock roboten David (utmärkt spelad av Michael Fassbender, en skådespelare som tycks dyka upp i varenda aktuell film nuförtiden) som tillsammans med Rapaces Elisabeth Shaw skapar faktiskt engagemang i handlingen. Fassbender outtalade och okända avsikter får det att krypa oroligt längs ryggraden värre än slemmiga tentakler och läckande gravurnor. Övriga ensemble förblir dock tämligen anonym. Pojkvännen är lagom kaxig och snygg, men ointressant, precis som övriga karaktärer. Vi har sett allt förr, vi vet hur det slutar för den typ av stereotyper; en massa människor måste dö för att filmen ska uppfylla alla kriterier av stänkande blod, smällar och slemmiga tentakler.

Jag kan inte komma ifrån att det känns otroligt häftigt att det är Noomi Rapace som verkligen är Hjältinnan med stort H. Första halvan av filmen så är hon dock mest irriterande. Hon sjunger fram replikerna på en klingande brittisk engelska som påminner om Eliza Dolittle i My Fair Lady (efter makeovern) och får tårar i ögonen av omväxlande sorg och rörelse. Tack och lov karskar hon till sig mot slutet och det är faktiskt hon som hoppar, springer, skriker, blöder och leder försöket att rädda världen. En svensk tjej som hjältinna i en Ridley Scott film känns bara väldigt stort.

Det finns faktiskt också ett existentiellt tema här; Varför finns vi? Vem skapade oss? Vad händer efter döden? Finns det någonting mer bortom denna världen? Fassbenders roll representerar problematiken bakom att människan snart kan ”skapa” liv, varelser som ser ut som oss, uppfyller samma funktioner, men saknar själ. Jämställer detta oss med Gud?  Vilket ansvar innebär en sådan förmåga? Dessa tankegångar fördjupar temat för filmen och gör den till någonting mer än vanligt science fiction-splatter. Det är också väldigt snyggt. Särskilt inledningen som riktigt suger in tittaren i svindlande landskap, berg, dalar, brutala vattenfall och så kommer ett rymdskepp, en utomjording som gör någonting mystiskt… och härnäst slungas vi framåt i tiden till Rapace utgrävning. Filmen igenom fortsätter att leverera storslaga vyer av rymdskepp, rymden, planeter, explosioner, aliens och så vidare.

Scott är bra på stort och svulstigt. Han är lyckas ofta på något sätt kombinera budget och budskap på ett sätt som berör. Det bästa exemplet tycker väl jag är Gladiator. I Prometheus är det väl dock mer det visuella och det sensationsväckande splattret som är i fokus. Men det finns inte en tråkig sekund i filmen och visst hoppar man till av både rädsla och äckel vid flera tillfällen. Och så den rent patriotiska stoltheten över Rapace. Det känns sammanfattningsvis ganska bra när jag lämnat biosalongen. I alla fall fick jag precis vad jag väntat mig.

— — —

Malin Nilsson