DVD: En man som skriker

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension, Videohyllan fredag, juni 1st, 2012

En man som skriker
Original titel: Un homme qui crie
Drama, Frankrike/Belgien/Chad, 2010
Regi: Mahamat-Saleh Haroun
87 min
Ute nu

— — —

Adam, mer känd som Champion, är poolskötare, strax över 60 år, på ett lyxhotell i Tchad tillsammans med sin tonårsson Abdel.

Tidigare i sitt liv har han varit mästare i simning – ett minne som hugger extra hårt i sidan när han blickar ner på den växande kulmagen. När sonen plötsligt norpar hans chefsposition vid poolen så blir det inledningen på en livskris utan dess like. Samtidigt hotas landet av avancerande rebellgrupper som för varje dag kommer närmare in mot landet.

Redan i filmens inledande scen sätter regissören Mahamat-Saleh Haroun subtilt an den ton som fortsättningsvis kommer prägla hela filmen. Adam och Abdel tävlar om vem som kan hålla andan längst under vattnet – en tillsynes oskyldig lek mellan far och son som döljer ett större faderskapsmässigt allvar än vad stunden egentligen avslöjar. Adam förlorar, vilket direkt apterar den livskris som han följaktligen blir slav under. Mer än så behöver man egentligen inte säga. En man som skriker är en rullande grusbit som blir ett skenande klippblock som sedan inte går att få stopp på. Enkelt men samtidigt oerhört komplicerat.

Filmen handlar om att bli gammal, om den stigande oron att bli uträknad och ”kasserad”, samt vad som uppstår när oron för vad som kan hända faktiskt händer. Adams nutid är i klinch med hans dåtid vilket efterlämnar en stundtals väldigt osympatisk och bitter människa – svår att tycka om men samtidigt lätt att sympatisera med. Skådespelaren Youssouf Djaoros porträtt av denna sargade man är för övrigt något av det bästa jag sett på länge – lågmäld bredd med ett oerhört känslomässigt uttryck. Stort.      

På film har åldrandet avhandlats tusentals gånger tidigare, det är knappast någon ny företeelse. Däremot känns katalysatorn, det vill säga sonen, som en förhållandevis ny ingrediens i sammanhanget. Sonen agerar omedveten symbolbärare för allt det som fadern inte längre är, ung och stark, eftertraktad och åtrådd. Det är ett smärtsamt porträtt, inte så mycket på grund av Adams kval utan främst på grund av sonens oskuldsfulla omedvetenhet. Det finns en scen som är särskilt träffande, den när Adam i sin ångest inte förmår sig stiga upp ur sängen. Sonen blir orolig och försöker tafatt hjälpa sin far genom att fruktlöst erbjuda en kopp med kaffe. ”Vad är det med dig, du ser ju ut som ett gammalt lejon”, säger han när Adam inte svarar, omedveten om den egentliga situationen.    

Haroun är en modig regissör. Ämnet är som sagt bekant men aktören, det vill säga Adam, och hans symptom, och framförallt hur han tacklar symptomet, är kontroversiellt. Maktkampen mellan fadern, som ser sin son som en rival, och sonen, som blott ser sin far som sin far, utmynnar i en väldigt, väldigt sorglig historia. Det är förakt ställt mot självförakt, skam och sorg, vilket eskalerar lavinartat när Adam vid skiftet mellan filmens första och andra akt låter det oförlåtliga hända.  

En man som skriker handlar alltså inte om Tchad. Filmen skulle likagärna kunna utspela sig i Mexico City, i Bagdad eller för all del i Sverige. Tchads oroliga läge – det politiska sönderfallet, rebellhotet, arbetslösheten och fattigdomen – fungerar som en eldring tänkt att stressa den bensinindränkta människan. Filmen handlar om livet, om de invärtes kval som drabbar oss alla varhelst vi befinner oss i världen. Därigenom är filmen transkulturell, ingalunda afrikansk. Däremot så är det fantastiskt bra afrikansk produktion som genererar mersmak efter mer afrikansk film.

— — —

Tommy Johansson – filmvetare och frilansande skribent