DVD: The Island
Film, Recension, Videohyllan torsdag, maj 31st, 2012The Island
Drama, 2011, Bulgarien/Sverige
Distributör: Folkets Bio
Regissör: Kamen Kalev
Medverkande: Thure Lindhardt, Laetitia Casta, Mihail Mutafov m.fl.
Längd: 95 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2012-05-16
— — —
Efter den kritikerrosade Iztochni piesi var det nog många som såg fram emot bulgaren Kamen Kalevs nya film The Island.
Men trots att regissören är känd för sina konstnärligt visuella visioner, så var det nog få som var förberedda på den ojämna och diffusa röra hans nya verk skulle visa vara. Men kanske vilar det en stillhet och mening i kaoset, enbart synlig för de som lyckas se bortom ytan?
För att komma undan den hektiska vardagen i Paris överraskar Sophie sin fästman Daneel med en resa till Bulgarien. Daneel, spelad av danske Thure Lindhardt, verkar till en början ytterst motvillig, men ger till slut upp och följer med på resan. Väl på plats får dock Sophie, spelad av Laetitia Casta, veta varför Daneel så ogärna vill genomföra resan. Han blev nämligen född i landet och bortlämnad till ett tyskt kloster. Sophie blir så klart sårad och undrar vad mer hennes fästman sen flera år inte har berättat för henne. Det hela blir inte bättre då de åker ut till en ö och träffar ett äldre par som Daneel verkar ha en underlig koppling till. När Daneel sedan hittar graviditetstest i Sophies väska inser de båda att de har ett riktigt eldprov framför sig. Kommer deras resa till Bulgarien leda deras förhållande till frälsning eller undergång?
The Island är en film som troligen kommer ha lika många tolkningar som den har åskådare, vilket nog även var regissören Kamen Kalevs tanke med sitt verk. Medans dess första hälft är så tätt packad med mystik och spänning att den nästan påminner om Polanskis kusliga mästerverk Rosemarys Baby, så är dess andra hälft en helt annan historia. Här blir The Island betydligt mer lättsam, samtidigt som den predikar om samhällets alla brister och de roller vi spelar i vardagen. Filmen kastar sig bryskt och oförväntat mellan genrer och trotsar ständigt de cementerade cinematiska konventioner vi har kommit att bli så vana vid. Till och med filmens ljudsättning verkar har svårt att hålla sig till någon konsekvent stil utan flackar ofta vilt mellan olika stämningslägen.
The Island provocerar, ibland till synes enbart för provocerandets skull, men det är ändå omöjlig att inte ta in filmens budskap om de masker vi bär i livet, både de vi själva valt och de som samhället tvingat på oss. Att filmen så ogärna följer ett strukturerat narrativ eller följer de regler man satt upp inom specifika genrer bildar en riktigt träffsäker kommentar om hur vi som åskådare ofta dömer film precis lika kritiskt som vi dömer våra medmänniskor efter ett enda ögonkast. Vi dömer en film baserat på våra förutfattade meningar om vad filmen bör vara, och inte alltid för vad den faktiskt är. Det karaktären Sophie säger under filmen, ”Vårt handlande kan verka dåraktigt om man försöker analysera det med ett förnuftigt sinne”, är en väldigt träffande kommentar om verket som helhet. Den som ser på The Island och försöker finna en rationell berättelse med klara akter kommer att bli besviken. Men om man å andra sidan ser den med ett helt öppet sinne så erbjuder den såväl en fin berättelse om frigörelse och en mängd bitska kommentarer om samhället som blir otroligt kraftfulla just tack vare det visuellt förvirrade sätt Kalev använt sig av för att bringa dem till liv.
The Island saknar struktur, dess karaktärsutveckling känns stundtals bakvänd och det är inte sällan som de tvära kasten mellan genrer skär sig rejält. Ändå finns det en viss sorts vacker harmoni i kaoset, där de starka kontrasterna mellan filmens alla delar tillsammans blöder samman till en känsloladdad kärna.
Men det sagt, så går det dock inte att förneka att det hela blir för mycket ibland. Medan filmen fungerar utmärkt som sociokulturell kritik, så levererar den en väldigt svag filmupplevelse. Filmens otroligt starka inledande hälft känns helt bortkastad efter att filmen tagit sin första tvära vändning, och de trolska inslagen av drömsekvenser irriterar oftast mer än de förstärker filmens aura av mystik. Medan det är svårt att inte uppskatta Kalev för hans cinematiska experiment, så är upplevelsen som helhet väldigt halt, och verkar ibland helt tappa sitt fokus.
The Island är en svår film att ta sig igenom, och det vore svårt att anklaga dem som till slut ger upp om verket. Kalevs passion för att riva ner mediets stöttepelare och etablerade struktur börjar subtilt men växer sig snart till en rasande storm av osammanhängande handlingar som är svår att värja sig mot. Medan man förvisso lämnas med en falnande känsla av upplysthet efter att filmens eftertexter har rullat, så är filmupplevelsen i sig väldigt svår att avnjuta. Kamen Kalevs budskap är både starkt och omvälvande, men frågan är om den stora publiken verkligen är redo att svälja denna beska medicin.
— — —
Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent