DVD: Gregg Araki X2 (The Doom Generation & Nowhere)

Inlagd av David Larsson Film, Recension, Videohyllan torsdag, maj 31st, 2012

The Doom Generation (1995)
Nowhere (1997)
Distributör: Njuta Films
Ungdomsdrama, USA
Regi: Gregg Araki
Finns ute nu

— — —

1980-talets ungdomsfilm förknippas troligtvis starkast med John Hughes och dennes high school-komedier.

 Filmer som The Breakfast Club (1985) och Sixteen Candles (1984) är idag klassiker, åtminstone inom sin genre, och har snärjt åtskilliga tittare genom åren. Dessa filmer får ses som relativt snälla, filmer som får en att må bra, som bjuder tittaren på några skratt och som inte bryr sig om att skrapa på det mörka och bekymmersamma alltför mycket.

Hoppa till 1990-talet, och entré gör Gregg Araki. Mellan 1993-97 gjorde han tre filmer som har kommit att kopplas samman under den alldeles ypperligt beteckningen ”The Teen Apocalypse Trilogy”. Av dessa tre har nu svenska Njutafilms precis släppt två på DVD, The Doom Generation (1995) och Nowhere (1997). Om Hughes filmer var charmiga och stundtals sockersöta bilder av ungdomslivet i USA, är dessa filmer en direkt motpol.

The Doom Generation handlar om paret Jordan och Amy, som driver runt utan något tillsynes direkt mål i livet. På vägen plockar de upp den karismatiske och rebelliske liftaren Xavier, som osar av farlighet. När de besöker en närbutik börjar saker och ting gå riktigt åt pipan. Det hela leder till att butiksinnehavaren blir mördad, och de tre ungdomarna tvingas fly. På vägen visar det sig att Amy har ett dunkelt förflutet, då flera av de personer trion stöter på känner igen henne, fast under andra namn. Det hela blir inte enklare av att Jordan och Amys relation sätts på prov då Xavier visar sig ha en enorm dragningskraft. Något som slutligen kommer att få katastrofala och oväntade konsekvenser för de inblandade.

Nowhere har beskrivits som “Beverly Hills på syra”. Detta är väl inte en helt felaktig bild, även om den här filmen är något mer sansad än den föregående. Här får vi följa en grupp ungdomar på en amerikansk High School. Den 18-årige killen Dark står i centrum. Han har en problematisk relation till sin flickvän, som mer verkar vara intresserad av att ha sex med så många andra som möjligt. Droger, misär och komplicerade förhållanden är vardagsmat för ungdomarna i den här filmen, och man får följa hur de går ett dystert öde tillmötes.

Man kan snabbt konstatera att Gregg Araki inte är en filmskapare för alla. Han tar gärna och ofta i för allt han är värd. Resultatet blir bitvis hysteriskt i sitt starka uttryck. Detta gäller framförallt The Doom Generation, där Araki trycker i gaspedalen från första början, och inte släpper den förrän eftertexterna börjar rulla. Stundtals är det en underhållande film, som dessutom ser bra ut rent visuellt, men efterhand att filmen går blir det för mycket. De kontroversiella inslag som Araki vill chockera tittaren med tappar sting och därmed också sin ursprungligt påtänkta effekt. Bäst är filmen när Araki väljer att fokusera på de mer mörkt humoristiska sidorna, där situationer är så bizarra att man inte kan annat än att skratta åt dem, även om det är ruskigt galna saker det gäller.

Det är inte helt lätt att få grepp om vad Araki egentligen vill säga med The Doom Generation, om det nu ens finns något han vill säga. Det känns nästan som om han bara siktat in sig på att göra en riktigt tokig road movie med dekadenta ungdomar. Vad som står klart är att det verkligen inte är en film ämnad för den stora massan, och personligen tycker jag att filmen försöker för mycket med ett inte helt lyckat resultat.

Nowhere är däremot en mer genomarbetad och vassare film. Här står utanförskap och alienation i fokus, där huvudrollen Dark mer eller mindre hela tiden känner sig främmande inför sin omgivning och sin frånvarande konstant ottrogna flickvän. Trots att filmen väljer att fokusera på ett större persongalleri än The Doom Generation, är det enklare att engagera sig i ungdomarnas öden, och även att fatta tycke för dem. Här är det inte bara galna ungdomar som gör vansinniga saker, utan det finns en allvarligare touch som jag anar vill peka på hur förbannat svårt och jobbigt det kan vara när man är i tonåren, och det på massor av olika sätt.

Humorn som finns i The Doom Generation hittar man även i Nowhere. Det är svårt att inte skratta åt de bizarra situationer som (förhoppningsvis) inte händer alltför ofta i verkligheten. Det Nowhere vinner på gentemot sin föregångare är att den vågar ta sig själv på större allvar och inte bara siktar på att vara tokig från första stund. Det är förvisso ingen perfekt film. Den lider lite av att Araki är så envis i sin strävan att vara så “alternativ” som möjligt. Detta blir smått tröttsamt i längden, men det är dock en klart sevärd film som ger en betydligt mörkare bild av high school-livet än vad John Hughes gjorde på 80-talet.

Om man är på humör för lite dekadent och tokig ungdomsfilm, där moral inte är av någon betydelse alls, så är det här absolut två filmer att titta närmare på. Som jag redan förklarat är Nowhere den av de två filmerna som föll mig mest i smaken. Men i det stora hela så erbjuder båda dessa något skeva filmer rejält med underhållning.  

OBS! kolla även in Kulturdelens recension av Gregg Arakis Kaboom (2010)

– – –

David Larsson; Litteraturvetare och redaktör på kultfilms-blanskan FromBeyond.se