CD: Tavlor på en utställning
Recension, Skivor tisdag, april 24th, 2012
Modest Moussorgski: Tableaux d’une exposition; Nikolaï Medtner: Sonate; Sergueï Taneïev: Prélude et fugue (Mirare /Naxos). Speltid: 53’00.
David Kadouch (piano)
–
Jaha, ännu en pianist som vill visa upp sig i det klang- och kraftprov som Modest Mussorgskijs Tavlor på en utställning utgör. Det är lätt hänt att man undslipper sig en suck. Men okej, ge pojken en chans. Han heter för övrigt David Kadouch och fyller 27 i år. Först blir jag lite betänksam. Verkets inledande ”Promenad” liknar mer en språngmarsch och man kan få intrycket att besökaren är föga intresserad av tavlorna och föresatt sig att avverka utställningen så snabbt som möjligt. Men efter ett tag blir jag imponerad, ibland grymt imponerad. Oxkärran i ”Bydlo” tar sig fram tungt och knirkande och ryckigt. De okläckta kycklingarna far verkligen omkring som yra höns, och häxan Baba Jaga kan göra vem som helst vettskrämd. Så är vi då framme vid finalen, bravurnumret ”Den stora porten i Kiev”. Och sällan har väl klockorna dånat så mäktigt som när Kadouch sätter dem i svängning. Det är nästan så man undrar om han håller två pianostämmare fullt sysselsatta samtidigt som han spelar, för här får flygeln och strängarna vad de tål.
Viktor Hartmanns tavlor inspirerade Mussorgskij
Betyder detta att Kadouch sopar banan med tidigare pianister? Nej, det gör det inte. Hans tolkning har en tilltalande explosiv kraft, men den lider till viss del av ungdomlig iver och brådska. Ändå kvalar den in bland de mest intressanta och spännande som jag hört.
Som herre på täppan kvarstår dock Michail Pletnjov (Virgin/EMI) med sin nu 20 år gamla men fortfarande mycket välljudande inspelning. Att Pletnjov kan vara lite självsvåldig får man ta, för här bjuds ett helt fenomenalt pianospel. Han drar ofta ner tempot vilket ger musiken andrum. Som få kan han alstra förväntningar och spänningar, och hans pianissimo är en ren njutning. Dessutom har han en kraft som egentligen bara Kadouch kan utmana. Men sist och slutligen vinner Pletnjov på sin förmåga verkligen ge en individuell karaktäristik av varje målning på utställningen; hans klangpalett har en osedvanlig rikedom.
Går vi längre tillbaka i tiden måste naturligtvis Svjatoslav Richter nämnas, men mig veterligt är ingen av hans inspelningar ljudtekniskt konkurrenskraftig. Mitt grundtips är alltså Pletnjov. Men David Kadouch är ett synnerligen intressant alternativ som jag inte heller skulle vilja vara utan.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
