Bok: Martyrologion – Andrej Tarkovskijs dagböcker
Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur onsdag, april 4th, 2012Martyrologion – Dagböcker 1970-1986
Andrej Tarkovskij
Översättning Håkan Lövgren, redaktör Christo Burman
Atríum förlag, 960 sid, Utkommer idag – 4 april
– – –
Den första Tarkovskij-filmen jag såg var Stalker.
Den sändes sent på kvällen på SVT och med sina tre timmar i speltid var filmen slut först långt in på natten. Jag kan nog ha varit 17-18 år då det begav sig och trots att jag inte förstod så mycket, om det nu är nödvändigt att intellektuellt förstå en film, snärjdes jag ändå av de vackra bilderna. Filmen jobbar mycket med kontraster där den post-apokalyptiska inledningen i svartvitt, utspelad i en skitig stadsmiljö, snart byts ut mot en grönskimrande naturskildring. Vi följer en vägvisare som leder två intellektuella mot ”Zonen”, ett förbjudet område där få människor varit. Målet är ett rum som sägs kunna uppfylla ens önskningar. Där ska de komma att inse vad det innebär att vara människa. Ett filosofiskt inlägg, en meditation över konsten och ett sökande efter Gud – Stalker är alla dessa saker.
Idag är det 80 år sedan den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij (1932-1986) föddes. Umeåförlaget Atrium hedrar detta genom att ge ut Tarkovskijs samlade dagböcker mellan 1970-1986 i en inbunden utgåva. De gavs ursprungligen ut postumt, första gången 1989 på tyska i två volymer. Snart gavs dagböckerna ut på flera språk i mer eller mindre censurerade/redigerade versioner. Idag ges den reviderade och fullständiga utgåvan ut på svenska.
Titeln Martyrologion kommer från ryskans Martirolog som betyder ungefär ”martyrkalender”. I Tarkovskijs värld utgör konstnären och dennes verk ett martyrskap och är en väsentlig del av regissörens självbild. Även om bilden av konstnären som martyr idag kan ses som pretentiöst (Tarkovskij påstod det själv), till och med löjligt, är det viktigt att förstå att användningen av ordet martyr är starkt färgat av Tarkovskijs kristna tro och ideal. För honom finns det inget vackrare än konstnären som offrar sig för det gudomliga! Med det i åtanke känns det logiskt att Tarkovskijs sista film hette just Offret (1986).
Regissören långfilmsdebuterade med Ivans barndom 1962. En krigsskildring som behandlar andra världskriget ur den 12-årige Ivans perspektiv. Efter att hans föräldrar har blivit mördade av tyskarna blir han spion för Sovjet på östfronten. Filmen som är både stram och poetisk i sitt uttryck belönades med Guldlejonet i Berlin och gjorde Tarkovskij till en regissör att räkna med. Efterföljaren Den yttersta domen – livsdramat Andrej Rubljov om 1400-tals ikonmålaren Rubljov blev ett episkt mästerverk, mer konsekvent i sitt konstnärliga utförande, som den sovjetiska censurapparaten inte uppskattade eftersom de ansåg att den var historieförfalskande. Först förbjöds den helt men släpptes senare i kortade versioner. Det är i detta konstnärliga tumult som Tarkovskijs dagböcker börjar.
Tarkovskijs och hans andra partner har precis köpt ett hus i Mjasnoe. Samtidigt väntar hon barn – det kommer när som helst. Tankarna kretsar också kring distributionen till Andrej Rubljov, utan distribution inga pengar. Han är hårt skuldsatt på grund av att biograferna inte visar filmen. Samtidigt är arbetet med nästa film, science fiction skapelsen Solaris igång. Han söker skådespelare och vill absolut att filmen ska realiseras i två delar. Han har brevkontakt med Bibi Andersson vars skådespeleri han älskar och kanske ställer hon upp mot betalning i sovjetisk valuta. Så blev det dock inte. Samtidigt drömmer han om att filmatisera Dostojevskijs Idioten och Camus Pesten.
Efter att Centralkommitténs Kulturavdelning gått igenom Solaris skickar de Tarkovskij en lista på 35 (!) punkter som måste åtgärdas, däribland ”5. Avlägsna Gudsbegreppet ur filmen & 7. Avlägsna kristendomsbegreppet ur filmen”. Det är nästan surrealistisk att läsa listan, och man delar verkligen Tarkovskijs frustration i den absurda situationen. Så här i retrospektiv är det svårt att förstå att det blev några filmer alls. Regimen utövade extrema påtryckningar mot regissören som helt tog udden av de filmiska grundidéerna. Den konstnärliga friheten var liten, men å andra sidan var Tarkovskij så internationellt respekterad att man får anta att han ändå kom ganska lyckligt undan jämfört med andra kontemporära konstnärer. Att Tarkovskij under senare delen av sitt liv valde att gå i exil är inte förvånande.
Dagböckerna kretsar dels kring vardagliga bestyr, dels kring skvaller och skitsnack, men är först och främst en plats för kontemplation. Gud och religionen, litteraturen, filmen och konsten behandlas i allt från korta omdömen om en bok som Tarkovkij läst till längre essäistiska passager om konstens uppgift och den moderna människan. Konsten är religiös hävdar regissören. I konstutövandet närmar man sig Gud, och den konstärliga gärningen är en katharsis. Tarkovskij såg konsten som ett andligt försvar mot ”den cyniska materialismens värld” som vuxit fram. Att se konstnären och konstutövandet i ett metafysiskt perspektiv ses idag som väl flummigt och omodernt, men det gör inte filmernas frågeställning mindre giltiga.
Släktskapet mellan Tarkovskij och Ingmar Bergman blir tydligt i dagböckerna. Tarkovskij var en stor beundrare av Bergman, och deras centrala Gudsteman lika. Det var alltså ingen slump att regissören spelade in Offret med Bergmans favoritskådespelare Erland Josephson i huvudrollen, på Gotland dessutom. Filmen som har en stark Bergmansk feeling skulle ursprungligen utspela sig på Fårö.
Andrej Tarkovskij var en solitär. Den ensamme konstutövaren som regisserade filmer som hans land inte förstod, inte ville förstå. Han skapade blott ett fåtal långfilmer under sitt liv men har ändå blivit en filmisk legend. Atrium förlag har gjort en ovärderlig insats med sin utgåva av de samlade dagböckerna, och för Tarkovskij-fans är boken ett absolut måste.
– – –
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent
