Ruth Gipps: Orchestral Works Vol. 4: Symphony No 5; Violin Concerto*; Leviathan° (Chandos/Naxos). Speltid: 69´32.
Charlie Lovell-Jones (valthorn)*, Bill Anderson (kontrafagott)°, BBC Philharmonic, Rumon Gamba (dirigent)
Betyg:
Så var det dags för fjärde volymen i Rumon Gambas och BBC Philharmonics öronöppnande serie med orkesterverk av Ruth Gipps (1921–1999). Här får vi den femte symfonin, violinkonserten och det korta stycket Leviathan för kontrafagott (!) och kammarorkester. Därmed är alla symfonierna inspelade och, förmodar jag, serien avslutad. Men den som hoppats på ett avslutande utropstecken riskerar att bli lite besviken. Violinkonserten är förvisso melodiskt vacker men inte på riktigt samma nivå som förra utgåvans hornkonsert, och den femte symfonin, hennes största, är trots allt inte i nivå med den enastående fjärde. Det hindrar inte att även detta är verk som inte minst alla som älskar den där speciella engelska tonen kommer att uppskatta.
När Gipps 1982 skrev sin femte och sista symfoni var hon helt på kant med det samtida musiklivet och dess avantgardistiska strömningar. Hennes musikaliska mentorer var tonsättare som Ralph Vaughan Williams (som hon haft som lärare) och William Walton (som hon tillägnade symfonin) och hon såg ingen anledning att bryta upp från deras musikaliska värld för att ge sig i kast med olika mer eller mindre atonala nymodigheter. Det är talande att symfonins studsande scherzo kan få en tänka på scherzot i Vaughan Williams sjuttio år äldre andra symfoni. Man kan alltså förstå om hennes musik i vissa kretsar kom att ses som passé. Idag är det lättare att bara uppskatta den för vad den är, och sannolikt har den stått sig väl så bra, och bättre, än mycket av det som för drygt fyrtio år sedan var à la mode.
Jag skulle ljuga om jag sade att vi i Ruth Gipps har en symfoniker i nivå med Vaughan Williams, men hennes verk förtjänar i allra högsta grad att lyftas fram ur skuggorna. Den här Chandos-serien bjuder på härliga upptäckter och har sett till att hennes namn nu äntligen är tydligt inristat i den brittiska musikhistoriens ”hall of fame”.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion