Nordiska är ett skepp som seglar vidare

Inlagd av Kulturdelen Krönika söndag, januari 12th, 2025

Nordiska folkhögskolan ligger på Fontinberget i Kungälv med utsikt över Bohus fästning och Göta älv. Det är en samnordisk folkhögskola med kulturprofil. Magnus Gustafson studerade på journalistlinjen läsåret 1994/95. Nyligen var han på återträff.

I kiosken på stationen köpte jag en baguette innan jag klev på bussen. Jag blev förvånad när jag fick veta att den inte stannade i Eriksdal. Vi på folkhögskolan åkte alltid till och från den hållplatsen och pendlare parkerade sina bilar och steg på där. Det blev billigare eftersom Eriksdal var en taxegräns mellan Kungälv och Göteborg. Jag undrade när jag senast åkte den här vägen. Gamla minnen dök upp. Studier, fester, konserter. I början av läsåret var vi hemma hos läraren Dan Sjögren på Lindholmen. Vi hade fått en skrivuppgift och läste upp våra alster för varandra. Jag tror vi var i en samlingssal som tillhörde bostadsrättsföreningen.

Jag tänkte på första gången jag anlänt till Nordiska folkhögskolan. Under helgen hade jag hälsat på mina storasyskon i Örebro. Vi var hemma hos min storasysters kompis som var frisör och bodde vid Hertig Karls allé. Hon kommenterade min manchesterkavaj som jag köpt på loppis. Jag tror hon tyckte att den hörde ihop med en identitet. Jag åkte med min storasysters chef som skulle till Göteborg i tjänsten. Hon arbetade för en grossist för ekologiska livsmedel som hade lager och kontor på vägen mot Stora Mellösa utanför Örebro. Jag hade min packning i den röda Haglöfs ryggsäcken som min storasyster köpt till mig och den bruna resväskan som jag ärvt av morfar. Inuti kofferten låg en kassettbandspelare av märket Sanyo. Från början hade pappa haft den i övernattningslägenheten i Skara där han drev ett företag som tillverkade silos. När firman såldes tog han med sig bandaren. Vi hade den i förrådet och lyssnade på blandband när vi spelade bordtennis.

Till Kungälv hade jag med mig en kassett med Vysotskij som jag köpt i Vilnius och ett eget urval av Ulf Lundells låtar som började och slutade med instrumentalversionen av Öppna landskap och ljud från vågskvalp. ”Håll mej! Åh ingenting” och ”Ute på tippen” från albumet ”Ripp Rapp”, ”Laglös” från ”Kär och galen” och ”Aldrig så ensam” och ”En fri man i stan” från ”Den vassa eggen” var några av sångerna. Klasskamraten Andreas och jag satt bredvid varandra och lyssnade på Lundellkassetten tillsammans i min freestyle på skolresan i nian. Jag tror att det var under året i Kungälv som det där bandet trasslade sig. Fodralet finns kvar i någon låda i ett förråd men kassetten går inte att spela. När jag bodde på Nordiska skickade min bror Kajsa Grytts andra soloalbum ”Revolution” till mig.

Jag har ett minne av att jag kom fram tidigt och satt och väntade utanför huvudbyggnaden med min packning. Jag flyttade in i hus elva i rummet närmast ingången till vänster. BTM, GS och jag från journalistlinjen och EL, AR, KF och PL från teaterlinjen blev huskamrater. Första kvällen drack vi te i soffrummet. BTM, som kom från Østbirk mellan Skanderborg och Horsens på Jylland, hade varit volontär på Balkan mitt under kriget. Vi bodde mittemot varandra och hade ofta dörrarna öppna så att vi fick ett gemensamt rum. Själv tyckte jag att jag hade mycket erfarenhet när jag började på journalistlinjen. Men vad visste jag egentligen om någonting.

En diakon hade blivit min skyddsängel under gymnasieåren. Hon hade känt min mamma och suttit vid hennes dödsbädd och läst ur bibeln. Världen stannade. Allt stängde ner. Slutade snurra. Allt frös till is. Eller rättare – allt bara fortsatte därute som om ingenting hänt. Hur kunde det göra det? Mamma var fyrtio när hon blev sjuk. Jag minns hennes fyrtioårsfest när huset var fullt av släkt och vänner. Arbetskamraterna från Köpings lasarett hade klätt ut sig och satt upp skyltar på Ullvileden och skrivit med raklödder på fönstren. De hade fester tillsammans och delade recept med varandra som mamma samlade i en vit pärm. På ryggen hade hon skrivit ”Mina recept” i guldfärg med sin karakteristiska handstil där hon blandade gemener och versaler. Fortfarande lagar jag den vegetariska lasagnen och dajmglassen.

Några månader efter fyrtioårsdagen blev mamma sjuk. När hon vilade i sin säng efter att ha varit på sjukhuset kom jag in till henne och la mig bredvid. När jag frågade om hon var sjuk i cancer svarade hon ja. Vi grät och kramades. Det var på andra våningen i villan på Diskusgatan. Vårt gula tegelhus var del av småstadens expansion med idrottsfält, skolor och butiker. Vi flyttade från Örebro till Köping när pappa blev chef på Träullit som tillverkade träullsplattor till väggar och tak. Första julen i Köping blev en omställning för hela familjen. Genom studierna på Komvux och arbetet på långvården på lasarettet träffade mamma nya vänner. Efter hennes död skrev arbetskamraterna i lokaltidningen om hur de lärt känna varandra och avslutade med orden ”Vi glömmer aldrig Kerstin”.

Vid Kungälvs resecentrum steg jag av och gick upp mot gallerian Kongahälla center. När jag kom till en rondell mindes jag en julföreställning i en park i närheten. Var JL utklädd till ren eller julgran? Vilka sånger sjöng PL? Jag kände igen gränderna men krogen Tonys där vi drack öl fanns inte kvar. Någonstans på vägen uppför berget svängde jag fel och hamnade i skogen. Jag försökte orientera mig och hitta referenspunkter. Jag gick förbi hus tolv där AT, MP och TB bodde, hus tretton där EB som jag var kär i bodde. I hus tio, där det fanns gemensam tvättstuga, kök och tv-rum, såg jag två som lagade mat. När jag gick förbi en av villorna tänkte jag på teaterläraren Rolf Ruthström som bott på skolan i alla år. Jag mindes hans röst, gester, mimik och skratt.

När jag såg att det lyste i en lektionssal knackade jag på fönstret. Christina Kjellsson, vissångare och lärare på vislinjen, öppnade dörren. Jag sa att jag skulle träffa gamla studiekamrater och läraren Elisabeth Renström som skulle hålla föredrag. När vi gått runt en sväng knappade Christina in numret till Elisabeth och lämnade över telefonen till mig. Vi hade inte pratat med varandra på länge. Hon och klasskamraterna hade träffats tidigare på dagen. Hon föreslog att vi skulle åka till Göteborg tillsammans. Jag gick nerför samma backe, genom samma gränder och förbi samma rondell igen. Elisabeth hade samma glasögon men hade blivit tunnare och smalare. Hon bodde kvar i Kungälv och hade slutat på radion och var numera pensionär. Sista tjugo åren hade hon varit programledare för Släktband i P1 och skildrat människoöden utifrån arkivfynd. Det hade varit en dröm för henne att göra ett sånt program. Men historia stod inte högt i kurs när hon kom ut i arbetslivet. Det dröjde innan hon kunde förverkliga programidén. När jag berättade att jag forskade om en av de fem första riksdagskvinnorna sa hon att hon hittat den brittiska suffragetten Sylvia Pankhursts försvunna tal från ett framträdande i Sverige nittonhundratretton. Hon hade intervjuat historikern Christina Florin och gjort inslag i Vetenskapsradion.

Vi talade om läraren Dan Sjögrens förmåga att läsa och ge feedback. Tillsammans med rektor Stewe Claeson hade Dan byggt upp utbildningen i litterär gestaltning som sedan flyttade till Valand. Jag minns när vi satt i sofforna vid matsalen och talade om våra texter. Dans egna texter hade en säregen rytm och ton. Ofta gjorde han iakttagelser i vardagen från sitt hörn av Göteborg och världen i sina kåserier i Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter. Många av oss elever var runt tjugo och kom från Sverige, Norge och Danmark. Vi brann av skaparlust. Vi var lika övertygade och vilsna på samma gång. Elden flammade och fladdrade. Vart skulle den riktas? Vi skrev, fotograferade, gjorde radio, sjöng och spelade teater. Säg – vad gjorde vi inte?

Vårt bord var i källaren i ett litet avskilt rum av restaurangen. Ett par minuter efter oss kom HN, EP, TK, SBH, JM och AA. Vi stod handfallna framför varandra och visste inte vad vi skulle göra. Vi tittade på varandra. Det var vackert på något sätt. Skulle vi ta i hand eller kramas? Vi kramades. Känner du igen mig? frågade HN. Det klart jag känner igen dig. Vi var ju på Cardigans på Magasinet, sa jag. TK, AA och Elisabeth blev mitt sällskap vid bordet. Vi beställde in olika smårätter som vi delade på. JM beställde öl och Irish Coffee på samma gång. Han hade varit på konsert med punkbandet Kriminella Gitarrer dagen innan och var trött. SBH hade på sig en lysande rosa kavaj. Det hade kommit gråa stänk i hennes svarta hår. JM hade dreadlocks när vi började på Nordiska men han klippte av dom mitt under läsåret. Han var fortfarande korthårig. TK var avdelningschef på Livräddningssällskapet i Oslo, EP hade slutat på Ljusnan efter många år och utbildat sig till lärare och AA var ståuppkomiker. JM bodde kvar utanför Trondheim där han hade sina rötter. Han hade familj och arbetade som vaktmästare. SBH var den enda av oss som fortfarande var journalist.

JM och SBH hade varit ett par på skolan. Dom mindes att dom inte längre var ihop när dom sågs på Roskildefestivalen nittiofem. Men dom mindes inte när det tog slut. SBH sa att hon aldrig blivit så förälskad igen. Kanske kunde man bara uppleva den sortens kärlek en enda gång. Kärlek utan plikter och krav. När JM gick följde hon med honom uppför trapporna. Kanske ville hon ha honom för sig själv en stund.

Vi som bodde på skolan när vi var runt tjugo delade någonting särskilt. Vi hade utforskat världen och oss själva under en speciell period i livet. Det var också vi som blev kvar längst och gjorde sällskap på Göteborgs gator framåt natten. Elisabeth blev som en mamma för oss på Nordiska. Även om Dan var neurotisk och inget att hålla sig i när det blåste var han empatisk och varm. När KB förlorade sin son i en trafikolycka skrev han följande i skoltidningen: ”Jag tänker på KB. Hon for till Tjeckien för att göra reportage. När hon var i Prag fick hon veta att pojken blivit påkörd och svårt skadad. Hon flög hem men han överlevde inte. Han fyllde sju strax före olyckan. Vi hämtar styrka i det gemensamma, det vi gör på skolan, det hjälper att vi ska bära detta ihop, att vi får mötas i samtal och arbete. Skolan är ett långhjärta som bultar och slår i oss alla. Nordiska är ett skepp som seglar vidare. Ett fordon som rullar genom världen.”

—

Magnus Gustafson