Roman: Kycklingoratoriet
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, september 22nd, 2024Lucie Rico
Kycklingoratoriet
Översättning av Anna Mezey
Rámus. 225 sidor. Utkommen.
Franska Lucie Rico (f. 1988) slog igen på bred front med den absurt hållna Kycklingoratoriet när den kom ut i hemlandet 2020. Boken bjuder på absurd humor och är en cynisk kommentar till samhällets ofantliga köttkonsumtion. Innan hon gav ut boken, har hon även regisserat film och undervisat i kreativt skrivande.
Premissen för romanen är ganska enkel, men just därför också briljant. Den är absurd också. Vegetarianen Paules mamma har precis gått bort, och moderns sista önskan var att Paule själv skulle döda en viss kyckling. Modern har haft en gård som fött upp kycklingar. Paule håller sitt ord och vid dödandet av kycklingen väcks någon inom henne, något kommer tillbaka. Så hon dödar fler och fler. ”Jag bevarar en tradition”, som hon säger själv.
Hon säljer kycklingarnas kadaver på torget inne i staden och hon vill tillbaka till den hon var förut. Djuren och gården kallar på henne – och hon svarar. Hon isoleras sig mer och mer, distanserar sig från sin make inne i staden och sitt tidigare liv. Hon blir besatt av att döda kycklingar.
Men hon är ändå en djurvän. Därför skrivet hon en kort biografi för varje kyckling som hon dödar. Det förmänskligar djuren, gör dem mer värdiga, och ger dem en agens som man därmed måste förhålla sig moraliskt till. För även om Paule tycker om att döda kycklingarna, det för henne tillbaka till den hon var innan modern dog, så tycker hon mycket om dem. Det är på torget som hon möter Fernand, som vill starta en affärsverksamhet där man i större skala säljer kycklingkött med tillhörande biografi.
Texten arbetar effektivt med mystifikationer. Vad är relation till modern och vad vill hon återupprätta mellan dem? Varför vill Paule ha revansch och bli accepterad som någon, vad som helst, till exempel en kycklingsmördare? Texten cirkulerar kring dessa frågor och man söker efter svar.
Att Rico har en tydligt tendens – vi borde inte äta kött – ger texten tyngd och kraft. Texten rör sig självklart utifrån denna tendens, den förhåller sig ständigt till den. Det är ändå skönlitteratur, texten predikar aldrig eller moraliserar. Däremot låter den läsaren lägga ihop ett plus ett.
Stilen i boken är realistiskt hållen, men den har små absurda, ibland surrealistiska stycken insprängda. Språket är väldigt nyktert och det kontrasterar innehållet. Det ger en komisk effekt. Därtill har Rico skapat ett eget litterärt universum som följer sin egen logik. Man ifrågasätter inte den logiken eftersom universumet är så solid byggt.
Man skulle kunna säga att textens form är en klassiskt åtstramad, ekonomisk stil. Berättelsens koncept skulle kunna beskrivas som en absurd tagning på debatten om djurhållning. Den krock som uppstår, den nyktra formen och det absurda konceptet, gör att de två aspekterna lyfter varandra, intensifierar texten, och intresset för berättelsen förstärks.
Det är få gånger som man kommer över en bok som Kycklingoratoriet. När man väl gör det, blir man väldigt glad.
—
Isak Adolfsson
Diskussion