Essäistik: Bröllop och Sommar

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Övrigt, Recension måndag, maj 13th, 2024

Albert Camus

Bröllop och Sommar

Förord av Michael Azar

Översättning av Joachim Forsgren

Lindelöws bokförlag. 142 sidor. Just utkommen.

 

Hannah Arendt har skrivit att Albert Camus filosofi kännetecknas av att det försöker göra människan hemmastadd i en tillvaro som hon egentligen inte hör hemma i. Genom upplysningen och filosofer som Immanuel Kant så rycktes mattan bort under människans fötter; hon var ett intellekt, och en materia som vilken annan som helst. Den moderna världsuppfattningen, med sin vetenskapliga revolution, protestantism och nya samhälleliga organisation, omkullkastade den gamla, och plötsligt var inte människan i centrum för tillvaron. Kant försökte rädda upp det hela, och göra människan åter till en del av tillvaron, och det skulle även existentialisterna – med undantaget för Friedrich Nietzsche – göra, den gruppering som Camus något felaktigt har förknippats med.

Hos Camus blir människan hemmastadd genom sin sinnlighet, genom den blir tillvaron hemtrevlig. I föreliggande volyms första essäsamling, Bröllop, sprudlar det sinnliga. Texterna är tillkomna mellan 1936 till 1937, och utgivna året därefter.

I den första essän skriver den unge Camus följande: ”Vi går kärleken och åtrån till mötes. Vi söker varken kunskap eller den bittra filosofi som krävs för att nå storhet. För oss verkar ingenting, förutom solen, kyssarna och dofterna från vilda växter, ha någon betydelse”.

För Camus räcker det är vara närvarande i världen för att livet ska vara tillräckligt. Om något får vara omåttligt, är det naturens skönhet och förmågan att älska. Camus vet att han måste bli den han är, vilket är svårt, men naturen, solen och ruinerna hjälper honom och ger honom tillit. Visserligen skriver han att ”[t]ill och med på denna plats vet jag att jag aldrig någonsin kommer världen tillräckligt nära”, men han kommer så nära den han kan. Och nära kommer man bara genom sinnlighet, i alla dess former. Det är också genom sinnligheten som man blir lycklig, och att inte vara lyckligt är rätt och slätt bara dumt. Det viktigaste i tillvaron är ”samklangen och tystnaden som väckte kärleken mellan världen och mig”.

I en reseskildring från hemlandet Algeriets karga landskap, där solen får en att domna, skriver ynglingen, att ”[a]ldrig förr har jag så på en gång känt mig lösgjord ur mig själv och närvarande i världen”. Han har ingen väntan på en dag då ökensolen inte domnar honom, han accepterar den. Det är det jordiga livet här och nu som spelar någon roll, det som inte strävar bortom sig själv. Det är först genom att man konfronterat döden som det jordliga livet blir tillgängligt för en (vilket är en klassisk existentialistisk trop, vad Karl Jaspers kallade en gränssituation).

Ur det sinnliga kan man också härleda en etik. Den utgår från kroppen och den brist den vill råda bot på är kroppens lidande. När man vill det tvingas man vara solidarisk mot andra, men även hänge sig åt det som råder i situationen. Det är en form av arbetarklassens hedonism, en livsnjutning för den fattige och till världens stumhet utlämnade.

Det är en annan sida av Camus som träder fram i föreliggande volyms andra essäsamling, Sommar. De små varierande texterna är skrivna mellan 1939 till 1953, och utgivna under det sistnämnda årtalet. Det andra världskriget har fått författaren att åldras, mogna, liksom det stundande inbördeskriget i Algeriet gör. Även om en reseskildrin som Minotauren eller uppehåller i Oran, skriven 1939, andas mindre sinnlighet, så är det ändå de enkla nöjena som premieras därunder i texten.

När han istället skriver om det pågående världskriget, gör han det utifrån en position som vänder sig mot en steriliserad, materialistisk världsbild. ”Jag tror inte tillräckligt på förnuftet för att sätta min tillit till framåtskridandet”, skriver essäisten, ”lika lite som till vilken historiefilosofi som helst”. I en sådan filosofis ställe sätter han människan, fri från ideologi, politik och historia. Samtidigt är han på det klara med att det är något naivt, att en sådan tro kan leda oss till tragedi. Men tragedi är inte förtvivlan, varför det finns hopp.

Men i en av essäerna, som behandlar den mytiska Prometheus, så uttrycker den forna medlemmen av motståndsrörelsen, en lätt förtvivlan över att människan har valt historien, och tekniken, framför konsten. Prometheus gav människan både tekniken och konsten, och måttfullt bör man bruka båda två för att nå frihet och bli sann herre över jordelivet. Genom en teknikvurm och ett allt för stort fokus på historiens orättvisor kommer det inte att ske.

Camus konstaterar i en senare essä att ”[v]i har fördrivit skönheten”. Det beror på att vi, västerlandet, övermodigt har hemfallit åt förnuftet. Grekerna, däremot, erhöll skönheten eftersom de sökte den med måtta.

I en senare essä, ”Åter till Tipasa”, söker Camus den ungdomliga lyckan på nytt, och just för att han bestämt gör det, tror han inte att han kommer finna den.  Men ”[n]är man en gång haft turen att älska intensivt går man genom livet sökande efter samma hetta och ljus. Att ge upp skönheten och den sensuella lycka som kommer med den, att helt ställa sig till eländets förfogande, kräver en storhet som jag saknar”. Lyckan ruvar inom honom, ändå. Och Camus finner den ungdomliga lyckan på nytt: ”Mitt i vintern lärde jag mig till sist att jag hade en oövervinnlig sommar inom mig”. Man måste tänka sig Camus lycklig, och hans lycka är sinnlig.

—

Isak Adolfsson