SACD: Allan Petterssons 1:a violinkonsert mm
Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, november 10th, 2023
Allan Pettersson: Concerto for Violin and String Quartet; Four Improvisations for String Trio; Two Elegies for Violin and Piano;Andante espressivo for Violin and Piano; Romanza for Violin and Piano; Lamento for piano solo. (BIS/Naxos). Speltid: 59’30.
Ulf Wallin (violin), Sueye Park och Daniel Vlashi Lukaçi (violin), German Tcakulov (viola), Alexander Wollheim (cello), Thomas Hoppe (piano).
Betyg:
Allan Pettersson skrev två violinkonserter, där den andra från 1978 (reviderad 1980) är den i särklass mest kända och spelade. Den första är trettio år äldre, fullbordad 1949, och av helt annat slag. Där den andra är nästan timslång och klart symfonisk är den första 30–35 minuter och mer kammarmusikalisk. ”Orkestern” här består av blott en stråkkvartett. Så varför kallade inte Pettersson verket för en stråkkvintett? Det framgår när man hör det. Här finns nämligen en tydlig soloviolin som agerar mot och med de andra instrumenten. Dessutom är verket tresatsigt som en klassisk konsert. Men det låter ju inte direkt som Beethoven eller Tjajkovskij eller ens som Sjostakovitj eller Bartók. Däremot finns ett kort avsnitt alldeles mot slutet som Alfred Schnittke hade kunnat skriva.
Det är ett allt annat än insmickrande verk i sin rätt tuffa expressionism och kan nog utses till Petterssons första mogna verk, samtidigt med den första stråkkonserten. Nu har BIS kommit fram till det i sin stora och välkomna Pettersson-satsning. Och den som anförtrotts solostämman är förstås Ulf Wallin, som för fyra år sedan gav oss en strålande tolkning av den andra konserten.
Sedan tidigare har jag den första med Ulf Hoelscher och Mandelringkvartetten (cpo), som nalkas musiken på ett lite annat sätt; sista satsen gör man hela fyra minuter snabbare än Wallin. Hoelschers tolkning är stramare och mer ”intellektuell” och ”anorektisk” än Wallins – och ja, jag föredrar Wallins mer känsloladdade spel och varmare och fylligare ton, som också lyfts fram av det levande BIS-ljudet.
Att från detta kompromisslöst modernistiska verk hamna i fyra små stycken för violin och piano är som att hamna i en annan värld. De skrevs 1932–1942 och är melodiskt romantiska och okomplicerat vackra – liksom ett litet Lamento för solopiano. Fyra improvisationer för stråktrio är också ett tidigt verk (1936) men är ambitiösare och mer expressivt. På cpo-skivan spelas det av Mandelringkvartetten (minus en fiol), men inte på samma livfulla sätt som av Wallin och hans medmusiker, som dessutom lyckas hitta de antydda dansrytmer som lite oväntat kan dyka upp.
Det är lite knepigt att sätta betyg på det här albumet. Huvudnumret är tveklöst violinkonserten medan en del av de andra verken är bagateller. Men det är roligt att få även dem dokumenterade.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
