Nedslag hos Jon Fosse

Inlagd av Kulturdelen Krönika onsdag, november 8th, 2023

I sin egenartade balansgång mellan handfast realism och mysterieladdade epifanier kan nyblivne nobelpristagaren Jon Fosses prosa beskrivas som en blandning av folksageaktig kompression och modernistisk djärvhet.

Här några hastiga nedslag i Jon Fosses produktion, innefattande en mängd både romaner, essäer, dikter och dramatik.

Morgon och kväll, en roman som kom på svenska 2002, cirklar kring födelse och död: i del 1 kommer en människa till världen (en pojke som skall heta Johannes); i del 2 är det en annan som dör (en gammal fiskare som hetat Johannes).

Det är dock knappast något reinkarnationstema som i förstone intresserat Jon Fosse, utan snarare en lust att utforska mentala landskap kring ett slags tillvarons nollpunkter. Här varvas beskrivningen av en människas tillblivelse med beskrivningen av en annans utslocknande, alltsammans både sakligt-krasst och lyriskt-visionärt. Trots den repetitiva stilen – à la Philip Glass – skapar författaren en känsla av outsägligt mysterium kring händelserna.

I Melancholia sätts ljuset på den norske 1800-talsmålaren Hertervig och dennes väg in i psykisk sjukdom och död. Intensivt, monotont molande ges ett introspektivt porträtt av ”ljusmålarens” snåriga inre värld och åskådliggör åter Fosses förmåga att genom till synes enkelt berättande (en rytmisk, repetitivt anlagd prosa) tränga djupt in i det mänskliga psyket och minutiöst återge medvetandets skiftningar. Drömmar bryts mot ålderdom, fantasmagorier mot det faktiska. Framför allt i skildringen av den gamle fiskarens sista dag i livet uppvisar Fosses prosa en täthet och inspiration som emellanåt avsatt vidunderliga sekvenser. Sällan aldrig har jag läst en så vacker skildring av döden som i berättelsen om hur den gamle fiskaren går ut i sin hembygd för att ta avsked av livet – och hur han under denna sista utflykt får uppleva så mycket vackert och spännande att han blir både glad och förbryllad. Och läsaren med honom.

Som dramatiker har Jon Fosse haft en enorm betydelse för senare decenniers europeiska teaterlandskap – och under ett antal år kom han att betyda mycket för inte minst Lars Norén. De båda kom att samarbeta i en rad projekt och betygade ömsesidigt sin uppskattning av varandra. Exempelvis översatte Jon Fosse år 2001 Lars Noréns November, som år gavs i en extremt suggestiv uppsättning på Det norske teatret i Oslo. Pjäsen handlar om fyra människor – två män och två kvinnor – som möts i ett slags gränstillvaro alldeles efter döden. De försöker minnas sina liv och försona sig med det förflutna, samtidigt som de rekonstruerar sina inbördes relationer (”Vad hette jag?”; ”Var vi gifta?”; ”Är du min far?”) – ”kva” och ”kvifor” ljuder i var och varannan mening i detta fragmentariska, komprimerade och staccatoartade drama. Personerna i denna faktiskt Fosse-influerade Norénpjäs är skugglika, beroende av scenens ljus; de är gestalter som här fått ett slags nådatid. I de inledande scenerna: tvära kast mellan starkt ljus och blackouts. Finns över huvud taget dessa människor? Ja, vad är verkligt, vad är dröm? Frågeställningen ställs på sin spets i en underfundig, cirka trettio sekunder lång scen där ljuset strålar över en plötsligt alldeles öde scen…

Faktiskt var det först kring millennieskiftet som Jon Fosses pjäser började spelas i Sverige. Såvitt jag minns var det lilla frigruppen Teater Giljotin som år 2000 introducerade honom här i landet; först med Barnet, sedan med den kritikerrosade Natten sjunger sina sånger och därefter med den säregna enaktaren Mor och barn – där ”barnet” gestaltades av Linus Tunström. (När de konverserande samtalscirklarna efter en stund börjar krympa hettar pjäsen till: det förflutna tränger in i nuet – som i en Ibsen-pjäs.)

Återkommande i Jon Fosses dramatik: sårbara, ensamma människor; dröjande förlopp; starkt reducerad intrig… Enstaviga repliker, detaljer, omständliga omtagningar är också typiskt för den ofta monomant anlagda stilen.

Att läsa Jon Fosses prosa på originalspråket, nynorska, förhöjer njutningen när man ska ta del av denna egenartade, högst personliga stilkonst. Som i exempelvis den kompakta, bara cirka 70 sidor långa romanen Det er Ales, där djuplodande gestaltningskonst förenas med en paradoxalt minimalistisk form, och där enkelheten vidgats till det episkt monumentala.

Som vore språket här snarast ett notsystem.

Men andra gånger: starkt som en injektion. Jag tänker på dikten där han beskriver hur modern promenerar iväg till byns missionshus; alltsammans enkelt utfört men ändå, eller just därför, med en hemlighetsfull resning – som med ens får fjorden att vidgas, fjällen att resa sig långt upp i himlen och blodet att nästan isas av skönhet.

—

Björn Erik Gustavsson