Idéhistoria: Världsandens partisaner
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, oktober 5th, 2023Svante Nordin
Världsandens partisaner: Filosoferna, Tredje riket och den liberala demokratin
Fri tanke. 289 sidor. Nyligen utkommen.
I sina nya bok Världsandens partisaner vill professor emeritus i idéhistoria, Svante Nordin, förstå vad som hände under mellankrigstiden i det politiska stormcentrum som Tyskland var. Han gör detta genom att studera de tre författarna Martin Heidegger, Carl Schmitt och Ernst Jünger, då de är sin tids portalfigurer. Men det ska sägas att Heidegger får mest utrymme i boken, sedan Schmitt och minst Jünger.
Visserligen började jag läsa Heidegger först men det var när jag läste Jünger som mitt intresse för de så kallade konservativa revolutionärerna tog fart, om än på avstånd och utan sympatier. Men det var något lockande med författare som var lite förbjudna och ansågs farliga. Dessutom stod de bortom binära uppdelningar som höger och vänster, socialism och kapitalism.
Vad det tre författarna främst vände sig mot var den liberala kulturimperialismen i Weimarrepubliken, den giriga kapitalismen, den nihilistiska moderniteten, samt hyckleri i olika former, så som att man ville ha frihet från förtryck samtidigt som man just förtryckte.
”Att säga att de tre hade mycket gemensamt filosofiskt skulle vara vilseledande”, men de tänkte alla radikalt och, enligt Nordin, farligt och återkom alla till frågor om nihilism och historiens slut. Nordin skriver dessutom att Heidegger, Schmitt och Jünger är svårhanterliga skriftställare, och att ”[f]örsöken att bojkotta eller svartlista dem har inte fått önskat resultat. Bättre är att studera deras argument och tankar”.
Nordin, som själv är höger, vill försvara den borgerliga liberala demokratin. Men han menar att eftersom den är helt pragmatisk, låter det ofta uppblåst när man försöker försvara den. Detta är dess kritiker väl medvetna om, och det är ganska lätt för dem att sticka håll på de uppblåsta orden. Men Nordin ser kritiken mot den liberala demokratin – från höger eller från vänster – som ”förvillelser”.
De tre tänkarna tangerar samtliga, på olika sätt, vid vad som kallades ”den konservativa revolutionen”. Begreppet är, som Nordin, skriver en paradox. Den var inte konservativ då den förkastade kejsardömet Tyskland liksom Weimarrepubliken, då den framstod som borgerlig. Istället ville man det Tredje riket, symbiosen mellan ande och kraft. Nordin skriver att ”[d]en »konservativa revolutionen« var lika antiborgerlig som den kommunistiska och lika »futuristisk« som den fascistiska”.
Vidare är han noggrann med att poängtera att de som tillhörde den konservativa revolutionen inte nödvändigtvis var antisemitiska nationalsocialister, som var en mer borgerlig företeelse. Men åtminstone Carl Schmitt och Martin Heidegger, som delvis kan räknas till den konservativa revolutionen, hade senare samröre med nazisterna. Heidegger satte med tiden sin tro till nazisterna för att undkomma tidens nihilism, medan Schmitt av rent pragmatiska skäl vände sig till nazisterna. Men med det sagt så var inte någon av de tre författarna, enligt texten, några egentliga sympatisörer, men ”de var delar av en era som också utgjorde förutsättningen för Hitlers rörelse”.
Vad gäller Jünger så kunde bolsjevism eller nationalsocialism kvitta, det viktiga var att undanröja det borgerliga till fördel för arbetarnas herravälde. Med tiden såg han också nazistpartiet som ”borgerligt och reformistiskt”, och dessutom fann han rasbiologi skrattretande.
Kritiken mot den liberala demokratin och den liberala kapitalismen, kom såklart inte bara från höger. Vi förväntar oss kanske att den enbart kommer från vänster, men även högern såg alltså med kritiska ögon på det framväxande liberala samhället, Weimarrepubliken. När Nordin beskriver högerns ståndpunkt, hade den kunnat vara västerns: ”Individualismen skulle ersättas av organisation och kollektivism, mobilisering och nationell socialism”. Och detta var gängse tankar bland tidens tyska intellektuella, så som Thomas Mann, som för ett tag vurmade för det tyska och anti-liberala.
Även om de tre författarna inte var regelrätta nationalsocialister så ansågs de vara medlöpare, i olika mån, till nazisterna. Detta fick konsekvenser för dem efter kriget. Heidegger blev av med sin professur och fick inte föreläsa, och fick sin pension indragen. Men efter sex år lyftes sanktionerna. Vad gäller Schmitt så fängslades han, han var ju ändå tydligare knuten till nazistpartiet, fick indragen pension och belades med publikationsförbud. Han ställes inför rätta under rättegångarna i Nürnberg, men även han kunde med tiden åter livnära sig som skriftställare. När det kom till Jünger så skilde man mellan hans litterära och politiska person och han kunde efter en kortare tids publiceringsförbud, åter ge ut böcker.
De tre författarna ses av Nordin som farliga författare, framför allt genom sitt samröre med nazisterna. Men på vilket sätt överensstämmer deras skrifter med nazistisk tankegods? Finns det nazistiska tendenser i deras föreställningsvärldar och tankevärldar? Frågorna och svaren finns där hela tiden inunder, men hade tydligare behövts skrivas ut.
Ibland följs inte saker upp. Om Jünger och tekniken skrivs det att författaren i sin ungdom intog en hållning som låg nära futuristernas: ”Överallt där människan råkade in i teknikens bannkrets ställdes hon inför ett oundvikligt antingen-eller. Användningen av teknikens medel förde med sig en bestämd livsstil som visade sig i stora likväl som små ting. Tekniken var det sätt varpå arbetargestalten mobiliserade världen.” Men hur ändrades denna bild över tid? Hur påverkade exempelvis erfarenheterna av andra världskriget, detta teknikernas krig, Jüngers förhållningssätt?
Nordin har respekt för sin läsare. Han är aldrig övertydlig och låter läsaren själv lägga ihop två plus två. Vid svårare uppställningar hjälper han och stöttar läsaren. Han förutsätter inte alltid att läsaren har en lika god referensram som han själv, och förklarar då, men ibland hade kanske några kontextgivande ord behövts.
Något man dock kan hålla mot Nordin är att texten är mer framställande än utforskande. Det skrivs få frågor och många påståenden. Man vill veta hur frågor har besvarats så att ett påstående har kunnat formulerats. Fast man får kanske ha överseende med detta eftersom boken inte är en regelrätt akademisk bok, utan istället en bok som försöker nå ut till en större läsekrets.
Det är ett hisnande material som Nordin behandlar i sin bok, och han hanterar det väl. Generellt fokuseras de stora linjerna i både författarnas tankevärldar och i det världshistoriska. Samtidigt gör texten djupdykningar när så behövs. Detta ger boken en god fart och takt. Dessutom förhindrar det att boken fastnar i mindre detaljer. Men det mest fascinerande är ändå materialet, dessa radikala, förbjudna och lite farliga författare.
—
Isak Adolfsson
