Roman: Flickdjur

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, juni 13th, 2023

Cecilie Lind

Översättning av Jonas Rasmussen

Flickdjur

Ellerströms. 176 sidor. Nyligen utkommen.

 

I romanen Flickdjur av Cecilie Lind gestaltas lyriskt hur en flicka som sedan blir en ung kvinna – Sara – blir konsumerad av en destruktiv skönhetsnorm som gör henne underkastad mannens blick, samtidigt som hon tror sig vara ställd över den. I bakgrunden finns en pappa som försvarar sin dotter, en mamma som anklagar sin dotter, och båda gör det utifrån sin förståelse av att vara ung kvinna: ett objekt som andra vill njuta av. Samtidigt vill också prästen få njuta av sin nyblivna konfirmand…

Men boken berör inte enbart den manliga blicken, utan även i lika hög grad den inbördes konkurrensen mellan kvinnor. Någon solidaritet finns inte i lustarnas djungel. Denna urskillningslösa kamp mellan kvinnor påminner i vissa avseenden om Simone de Beauvoirs böcker, såväl litterära som filosofiska.

Trots sin 32 år har Lind gått den prestigefyllda författarskolan i Köpenhamn och redan gett ut åtta böcker. Flickdjur är hennes andra roman att ges ut på svenska, och precis som den första – Mitt barn – ges den ut på kvalitetsförlaget Ellerströms. Hon har tidigare tilldelats ett treårigt litterärt arbetspris av danska staten och tilldelats det litterära priset ”Modersmåls-Prisen” för sitt innovativa språk.

Boken är som sagt lyrisk, och texten är skriven i olika långa strofer, vilka markeras med blankrad, inte indrag som man brukar vid styckeindelning. Ofta består styckena enbart av en, två meningar. Detta inger en känsla av att vara skriven av just en trettonåring och påminner om hur meddelande skrivs i diverse appar.

Det är en väldigt associativt skriven bok. Det görs tvära kast mellan olika ämnen. De olika stroferna rör sig framåt efter vad de lyckas knyta an till. Detta gör att boken ibland rör sig väldigt fort, men också att den kan gå tillbaka några steg när tanken kräver det. Detta gör att takten är väldigt levande; den accelererar och bromsar in efter eget behag, och det är fint. Också detta inger en känsla av berättar-jaget faktiskt är i yngre tonåren.

Genom boken finns en känsla av att livet väntar på Sara, att det snart ska börja, börja på allvar. Det heter längtandes att ”[j]ag försöker sova, men kan inte sova. Det är som om något kommer hända, något häftigt och avgörande, om jag bara skulle fånga det som kastas mot mig, inte försöka komma undan.” Och vem har inte i sitt tonårsrum känts just så?

Sara besitter, enligt sin författare, ett högt sexuellt kapital. Hon vill gärna göra bruk av detta, vet inte riktigt hur, men hon lyckas göra bruk av det. Men det lyfts också ett varnande finger – är en trettonåring vuxen nog att få göra bruk av det? Här kommer man att tänka på Samtycket av den franska författaren Vanessa Springora som gavs ut härom året. Vad händer när vi sexualiserar barn? – det är ju vad en trettonåring är.

Trots att Sara bara är 13 år, känner hon redan av det patriarkala samhällets normer – att vara en snygg tjej. Men ”[d]et är irriterande att bara kunna vända sig mot andra som docka. Som en bild.” Även om hon har internaliserat den rådande hegemonin så kan hon ändå invända mot den, men det är ganska lönlöst, för hon har just internaliserat den. För i samma andetag som hon beklagar sig, så njuter hon av att vara en finare bild än andra. Internaliseringen är fullbordad.

”För att känna lust måste jag egga mig själv med en annans ögon, mannens”. Sara är till fullo den andra, ett objekt som enbart existerar genom någon annan. Men något paradoxalt nog ser Sara sig samtidigt som ett subjekt, om än något passivt. Det heter att ”[j]ag hade släpats fram till den märkligaste plasten, av tiden, där jag kunde vara allt. Där jag kunde vara Liten tjej/Ung kvinna. Oskuld/Fälla. Det var en dunkel och ljum plats. Ett bo. Jag tyckte om att sitta här […]”.

Det är tre krafter som Sara måste hantera. För det första måste hon manövrera konkurrensen från andra flickor, för det andra måste hon bemöta äldre kvinnor som inte kan unna henne sin skönhet, och för det tredje måste hon hantera den åtrå hon väcker hos somliga män. I olika grader lyckas Sara sedan också hantera detta.

Boken avslutas med ett något tvetydigt slut. Dels ger det hopp, dels tar det tillbaka samma hopp, och både dessa saker görs om vartannat. Men man kommer inte ifrån att en glimma hopp inges, och det är synd. De sista tio sidorna hade nog kunna utelämnas, och effekten hade än tydligare blivit hur total den internaliserade hegemonin är. Förvisso ger slutet en rörelse framåt, hur hegemonins dominans följer med upp i åldern för Sara. Men ett mer entydigt, icke tvetydigt, slut hade mer effektfullt kungjort Saras tragiska livsöde.

—

Isak Adolfsson