Biografi: Pontus Hultén Den moderna konstens anförare

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension tisdag, maj 9th, 2023

Pontus Hultén Den moderna konstens anförare

Claes Britton

Albert Bonniers förlag 884 sidor (2022).

 

I mer än nio år har Claes Britton arbetat med biografin Pontus Hultén – Den moderna konstens anförare.

Det är ett mäktigt stycke bok på 884 sidor. Jag börjar läsa med nyfiken förväntan – kul att kliva in i en berättelse om en så mytomspunnen person. Och Claes Britton gör mig inte besviken. Han har bra flyt i sitt berättande och ett vaket sinne för underhållande anekdoter och intresseväckande detaljer.

Pontus Hultén var den centrala, drivande kraften när Moderna museet i Stockholm skapades 1958 och under det närmaste decenniet fick en position som en av de främsta internationella mötesplatserna för modern konst. Vilket i sin tur ledde Pontus Hultén till en rad internationella chefsbefattningar med början i Centre Pompidou i Paris.

Britton driver tesen att Pontus Hultén är bortglömd. Och aktivt motarbetad i historieskrivningen, inte minst den svenska. Det ligger kanske en del i detta. Men genom att trumma på ”bortglömd–trumman” så skapar Claes Britton en förväntansfull stämning kring det egna arbetet. Nu lyfts äntligen Pontus Hultén fram ur glömskan. Brittons egen insats får karaktären av räddningsprojekt.

Det ligger nog en del i det också. Hur som helst så kvarstår det att han har gjort en imponerande arbetsinsats.

Pontus Hultén må ha haft konstnärsdrömmar för egen del i ungdomen. Men det är som utställningsmakare han tidigt skapar sig en position. Han är flitig besökare i Paris på 50-talet och skaffar sig värdefulla kontakter som han senare kommer att ha stor nytta av.

I Stockholm hade det sedan länge funnits diskussioner om ett modernt museum inom ramen för Nationalmuseum. När Hultén får en amanuenstjänst där för att arbeta med frågan, börjar det hända saker. En liten arbetsgrupp bildas som knyter arkitekter till sig och strax är man igång med att omvandla det gamla Exercishuset på Skeppsholmen i Stockholm till en konstutställningslokal.

1958 ska enligt planerna det nya Moderna Museet invigas. Men så får man reda på att Picassos monumentala målning ”Guernica” är på turné i Europa tillsammans med 93 skisser kopplade till målningen.

Snabbt ordnar man en utställning med verket mitt bland byggnadsställningar och presenningar i det blivande museet. Med detta smarta grepp – glatt påhejade av det nya mediet televisionen – placerar sig det nya museet i det allmänna kulturella medvetandet innan det ens hunnit invigas. Snacka om timing och sinne för marknadsföring. Talanger som Hultén ofta skulle komma att visa prov på.

I maj 1958 drar det alltså igång på allvar. Britton ger en livfull skildring av själva invigningen där ”högtidsklädda konstnärer och byråkrater av den gamla stammen” tror sig ha skapat en filial till Nationalmuseet som är deras eget revir. De är ”lyckligt omedvetna om att de i själva verket har givit liv till ett helt nytt slags institution som inom kort skulle ställa dem själva och Nationalmuseum i skuggan”.

Med Pontus Hultén kommer också ny publik. Stockholms filmklubb slår sig i ihop med Moderna Museets filmklubb och därmed skapas en trogen stampublik, ”Stockholms mest energiska, röststarka och inflytelserika kulturpublik, svältfödd på nya intryck”, är Hulténs egen beskrivning.

Pontus Hultén har sin vision för det nya museet klart för sig redan från starten, menar Britton: ”Moderna Museet skulle bli något mycket mer än ett konstmuseum – ett multimedialt kulturhus av aldrig skådat slag för film, musik, dans, design, arkitektur med flera kreativa uttryck, och en mötesplats för umgänge och fest, allt med konsten som sammanhållande kraft.”

Den första stora utställningen som kan möta upp till den beskrivningen är ”Rörelse i konsten” 1960. Här gör Britton en viktig redogörelse för Marcel Duchamps inflytande över hela Pontus Hulténs konstsyn. Men inflytandet går också i den motsatta riktningen. Genom att Hultén lyfter fram den åldrande Marcel Duchamp så är han med och befäster bilden av Duchamp som en central aktör för att förstå hela modernismen. Ja, att Duchamp är den viktigaste inspiratören av dem alla.

Ett annat exempel där Hultén är med och skapar konsthistoria börjar med ett månadslångt besök i New York 1959 där han knyter en rad kontakter som ska komma få en avgörande betydelse för hela hans yrkesliv.

Nästa stora temautställning var Önskemuseet. I samband med den bestämde den socialdemokratiska regeringen att museet skulle få ett engångsanslag på 5 miljoner (55 miljoner i dagens penningvärde) för bygga ut den permanenta samlingen.

För ett välfungerande konstmuseum är det viktigt att ha en ambitiös egen permanent samling. Hultén ”framhöll ständigt samlingens nödvändighet som ”kollektivt minne” och historisk förankring för den samtida konsten”, skriver Britton.

Men det finns fler skäl för att bygga upp en betydelsefull samling.

”I museivärlden fungerar samlingen som en bank för byteshandel. Det museum som lånar ut mästerverk kan räkna med att själv i utbyte få låna sådana för egna utställningar. En bra samling är som att ha pengar på fickan”, menar Hultén.

Med det unika engångsanslaget och väl valda inköp kunde Moderna Museet bygga upp sin samling på ett sätt som lade grunden till att museet kommit att räknas till en av världens viktigaste institutioner för modern konst.

Under knappt ett decennium – de heroiska åren 1961-1968 har perioden kommit att kallas – presenterar Moderna Museet en rad utställningar som skriver in sig i historieböckerna. Mest uppmärksammad blev utställningen HON i form av en jättelik kvinna som besökarna kunde gå in i. Då kom världspressen för att se vad de höll på med i Stockholm.

Och Pontus Hultén skapar sig en position som gör att det slutligen blir han som får jobbet att leda ”världens första megamuseum för modern konst” i Centre Pompidou i Paris.

Britton gör en ingående beskrivning av turerna kring hans tillsättning. Och därefter om samarbetet med de unga, vilda rebellerna Richard Rogers och Renzo Piano, arkitekterna som vunnit tävlingen om själva bygget.

Naturligtvis fanns det starka krafter i Frankrike som tyckte det var en skandal i sig att uppbyggnaden av Centre Pompidou hade lagts i händerna på utlänningar. Men det finns en sak som kan tysta även ihärdiga kritiker – en rejäl publikframgång. Det var en talang som Hultén visat prov på flera gånger på Moderna Museet och när Centre Pompidou drog igång med 50 000 besökare varje helg, var det fem gånger fler än de mest optimistiska kalkylerna. Konstvärlden hade aldrig sett nåt liknande.

Nu ska det sägas att den spektakulära byggnaden i sig varit en synnerligen viktig drivkraft för antalet besökare. Paris hade fått en ny byggnad som kunde tävla med Eiffeltornet.

Den amerikanska konstexperten Calvin Tomkins menar att Hulténs betydelse i konsthistorien är att han skapat ett modernt konstmuseum tillgängligt för alla utan förkunskaper och som från början är tänkt för en masspublik.

Britton lyfter fram hur dessa idéer funnit med hos Hultén från början redan i Stockholm och att samarbetet med arkitekterna Piano och Rogers idéer är ”något så exklusivt som en förverkligad utopisk dröm”.

Centre Pompidou gav Pontus Hultén en unik ställning som för honom på ytterligare en karriärresa som börjar med Museum of Contemporary Art i Los Angeles, Palazzo Grassi i Venedig och Kunst- und Ausstellungshalle der Bundesrepublik Deutschland i Bonn. Plus några andra projekt, bland annat Museum Tinguely i Basel om Hulténs gamla samarbetspartner ända sedan Moderna Museet-tiden Jean Tinguely.

Lite utmattad blir jag av denna tjocka tegelsten men Brittons flyt gör att jag hänger med ända till slutet. Och då har jag också fått en intressant inblick i hur konstvärlden styrs inte minst av personliga kontakter och vänskapsband.

Brillo-skandalen som exploderade efter att Pontus Hultén avlidit får en ordentlig genomgång. Den handlar om att Hultén har sålt Brillo-lådor och skrivit intyg på att de var ”originallådor” från tidiga Warhol-utställningar, vilket de inte var.

Men var inte hela den historien i Andy Warhols och Marcel Duchamps anda, frågar Britton. Ett dadaistiskt upptåg ”en sista spark i arslet på den förhatliga, pengastinna konstmarknaden från anarkisten och upprorsmakaren Pontus Hultén”.

Britton intog själv till en början denna ståndpunkt men har senare kommit att ändra sig. Han diskuterar saken med Dan Wolgers som är säker på att Hultén njöt av att avslöja konstmarknaden. När Britton försöker invända att pengarna tycks ha varit Hulténs viktigaste bevekelsegrund, svarar Wolgers:

”Ja, än sen då. Visst fan lyckades han ändå med att visa hur sjukt alltihopa är. Det tycker jag ändå är djävligt coolt.”

Det har påpekats i olika sammanhang – Britton gör det också – att Hultén  är mer eller mindre blind för att det faktiskt också finns kvinnliga konstnärer. Det lysande undantaget är naturligtvis Niki de Saint Phalle. Men han har däremot bra blick för äldre konstnärsänkor och kvinnliga konstsamlare med stora förmögenheter som man kan övertala till donationer och andra former av stöd för konsten.

Det är naturligtvis ett enormt researcharbete som ligger i botten av en stor biografi som denna. Jag har läst den med nöje och stort intresse. Claes Britton har lyckats fånga den motsägelsefulla människan, men också miljön, tidsandan. Fascinerande läsning.

Claes Britton tackar på ett ödmjukt och sympatiskt sätt alla som hjälpt och stött honom i arbetet, och på olika sätt bidragit till dess genomförande. De är många, det tar nästan åtta sidor att få med dem alla. Som läsare är man särskilt tacksam för Elisabeth Watson Straarup, ”min geniala redaktör” för ”det mästerliga arbete hon lagt ned på att bearbeta detta monstruösa manuskript som från början säkert var dubbelt i volym.”

Slutet gott, allting gott.

—

Dick Schyberg, kulturjournalist. 1999-2013 redaktör för tidningen Tecknaren.