Noveller: Mardrömmar av Guy de Maupassant

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, mars 6th, 2023

Mardrömmar

Guy de Maupassant

Urval, översättning, förord, kommentarer och noter: Hillevi Norburg

Hastur förlag. 335 sidor. Har nyligen utkommit.

 

”Jag har inga egna ögon. Jag kan ju inte ens se på supen och rädisorna på bordet där borta med mina egna ögon, jag ser på dem med Strindbergs och tänker på en sexa på Stallmästargården som han åt i sin ungdom. Och då kanotiärerna nyss ilade förbi på kanalen i sina randiga tröjor, var det mig ett ögonblick som om Maupassants skugga ilade före dem.”

Det är doktor Glas i Hjalmar Söderbergs roman som beklagar sig. Men hans reflektion visar också vilket genomslag Guy de Maupassant hade fått i sekelskiftets Sverige. Det hör också till saken att Söderberg översatte ett antal av hans noveller, kanske inte helt överraskande då han kan förmodas ha tilltalats av Maupassants ofta koncentrerade stilkonst och illusionslösa attityd.

Maupassant var en extremt flitig och framgångsrik författare, och det går att sätta samman novellurval utifrån en rad olika motiv om man så vill. När förlaget Hastur griper sig an honom blir man inte direkt överraskad när titeln lyder Mardrömmar. Maupassant som skräckförfattare har knappast uppmärksammats i Sverige tidigare; kanske har man lite fördomsfullt inte sett hans berättelser inom den genren som lika seriösa som hans andra. Samlingstiteln är hur som helst välfunnen. Visst finns här noveller som närmar sig den traditionella spökhistorien och som tar oss med till gotiskt morbida gravöppningar, men de är inte kännetecknande för honom. Ett återkommande drag är i stället förhållandet mellan dröm och verklighet, inbillning och realitet, vansinne och fakticitet, hjärnspöke och vålnad. I osäkerheten om vad som är vad föds fasan.

Här kunde Maupassant hämta inspiration hos såväl E. T. A. Hoffmann som Edgar Allan Poe, två författare som han var väl bekant med. I essän ”Fantastiken”, som Hastur påpassligt tagit med som ett appendix, diskuterar han också vad det innebär för en skräckförfattare att leva i vetenskapens tidsålder. Hans utgångspunkt är vad sociologen Max Weber lite senare skulle kalla ”avförtrollningen” av världen. Vi har ersatt det övernaturliga och mystiska med det ännu inte utforskade och förklarade, och vi har i rationalitetens och vetenskapens namn slutat tro på spöken, andar och naturväsen. I den situationen, konstaterar Maupassant, måste författaren ”försätta sinnet i osäkerhet, i häpen förfäran. Den vacklande läsaren vet inte längre vad han ska tro, han förlorar fotfästet” och ”brottas med den smärtsamma och febriga förvirringen såsom i en mardröm”.

Här har vi Maupassants metod i ett nötskal. Man skulle också kunna säga att fasan blir psykologisk. Den handlar mer om inre upplevelser än om yttre hot. Det har egentligen ingen betydelse om det skrämmande finns eller inte så länge det upplevs som skrämmande. Som en konsekvens av detta arbetar Maupassant genomgående med internt perspektiv och jag-berättare. De senare är alltid män, medan kvinnor påfallande ofta omnämns som älskarinnor – vilket troget speglar Maupassants eget förhållande till det andra könet.

Det faktum att vi får ta del av någons upplevelser och uppjagade tillstånd, och inte av en objektiv redogörelse, gör att också det till synes oförargliga kan laddas med fasa. I novellen ”Han?” kommer en man hem och upptäcker att någon, eller något, sitter i hans fåtölj. Gestalten gör ingenting, han bara sitter där med utsträckta ben. Är det en hallucination? Berättaren vet inte själv, och det är just det som är skräckinjagande. Hela hans tillvaro rubbas. Han blir rädd för sig själv, och han blir ”rädd för rädslan”. Det hjälper inte att gestalten försvinner, då den dröjer sig kvar i hans medvetande.

Den obekanta varelsen som tränger sig in i hemmet finner vi även i en av Maupassants mest kända och diskuterade noveller, ”Horla”. Inte heller denna gestalt utgör något direkt fysiskt hot, men den tar över berättarens tankevärld och liv.

I mardrömmarna kan den suga hans blod men annars tycks den livnära sig på vatten och mjölk (!). Det är alltså ingen regelrätt vampyr. Men den beter sig vampyriskt i den meningen att den suger all kraft ur den hemsökte och förvandlar honom till ett viljelöst skal. I tidens anda försöker han att rationellt förklara det hela med hypnos och suggestion men lyckas inte övertyga sig själv. Hela hans inre tas över av horlan, oavsett om den finns eller inte, och gör honom allt mer besatt och desperat. Det hela tar en ände med förskräckelse. Naturligtvis har novellen fått utstå tolkningar av de mest skiftande slag, allt från att betraktas som ”en allegori över skrivandets villkor” till ett självbiografiskt ”vittnesmål om att vara i syfilisens klor”, som Hillevi Norburg skriver i sin kommentar. Hon har dessutom, som en bonus, översatt Maupassants första och mindre utvecklade version av novellen.

Med sitt omfattande förord och sina utförliga kommentarer är Mardrömmar en exemplarisk utgåva som dessutom kan ståta med ett passande lugubert omslag i form av en målning av Antoine Wiertz. Urvalet innehåller nitton noveller, där den äldsta, från 1875, faktiskt var den första som författaren fick publicerad. Annars är nästan alla från 1880-talet som var Maupassants mest produktiva tid.

När han dog 1893 var han bara 42 år och nedbruten till kropp och själ av den syfilis han levt med i nästan tjugo år. Novellerna är korta, vilket säkert delvis kan förklaras av att de vanligen skrevs för att först publiceras i tidskrifter. Men man kan också tänka sig att Maupassant, precis som Poe, ville ha berättelser som skulle kunna läsas utan avbrott för att därigenom hålla läsaren i ett järngrepp. Sedan är det väl ofrånkomligt att brödskrivandet ibland sätter sina spår och texten tycks lite väl snabbt hopkommen.

Som skräckförfattare har inte Maupassant Hoffmanns vildvuxna och filosofiska fantasi eller Poes dramaturgiska effektivitet. Men han är intressant för sitt sätt att försöka rädda genren i en tid som inte tror på spöken. Och det irrationella hjärnspöket visar sig kunna generera samma fasa som en faktisk gengångare. Att vara genuint osäker på sina sinnens vittnesbörd är i sig skrämmande, och skräcken att inte veta om man blivit galen eller inte är en lika stark skräck som vilken annan fasa som helst.

Det senare hade Maupassant all anledning att själv fundera över, född som han var i en familj drabbad av psykisk sjukdom.

Hillevi Norburg inleder sitt både engagerade och underhållande förord med några ord av författaren själv: ”Allt har jag åtrått, utan att njuta av något.” Så tycks det också ha varit, sorgligt att säga. Framgång och lycka är nu inga synonymer. Norburg väjer inte heller för det eländiga, bisarra och frånstötande i Maupassants liv, där sexuell utlevelse parades med misogyna drag och med en faiblesse för ibland synnerligen smaklösa practical jokes. Sympatisk var han knappast, men skriva kunde han.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.