CD: Orkesterverk av Ruth Gipps

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, december 30th, 2022

Ruth Gipps: Symphony No 3; Oboe Concerto*; Chanticleer; Death on the Pale Horse (Chandos/Naxos). Speltid: 75´57.

Juliana Koch (oboe)*, BBC Philharmonic, Rumon Gamba (dirigent)

Betyg:

 

I texthäftet finns en bild på Ruth Gipps från cirka 1990. Hon är då 70 år och tycks trivas där hon sitter bakom ratten i en öppen sportbil. Men det är inte som bilförare hon är känd utan som kompositör. Dessutom var hon oboist, pianist, dirigent, kompositionslärare, musikskribent och aktiv när det gällde att bekämpa motståndet mot att anställa kvinnliga orkestermusiker. Och så grundade och ledde hon London Repertoire Orchestra och Chanticleer Orchestra. Så man kan säga att hon var van att hålla i ratten och ta sig fram på inte alltid så självklara vägar. Och det är egentligen först nu som hennes musik åter börjat uppmärksammas trots att den på sin tid framfördes av ingen mindre än Henry Wood, mannen bakom promenadkonserterna i Albert Hall.

Chandos gav härom året ut ett album där Rumon Gamba dirigerar hennes 2:a och 4:e symfoni. Nu följer man upp med 3:e symfonin, en oboekonsert, tondikten Death on the Pale Horse och Chanticleer Overture. De tre senare är alla från 1940-talet medan symfonin är daterad 1965. Oboekonserten uruppfördes mitt under kriget men är, med tanke på omständigheterna, nästan förbluffande pastoral – och, ärligt talat, lite blek. Death on the Pale Horse utgår från William Blakes målning av apokalypsens ryttare, men man ska inte förvänta sig någon skrämmande, dock välljudande, musik.

Under 1950-talet kom Gipps på kant med det samtida musiklivet. Hon hade inget till övers för den modernism som nu gjorde sig bred utan höll fast vid arvet från tonsättare som Ralph Vaughan Williams, som hon haft som lärare, och Arnold Bax. I en kommentar till sin tredje symfoni underströk hon att musik måste vara av ett slag som musikerna verkligen vill spela och, underförstått, publiken gärna vill höra. Och visst är det ett fint verk med, som alltid hos Gipps, snygg orkesterbehandling. Traditionen från Vaughan Williams är tydlig; ibland tänker jag att symfonin nästan hade kunnat vara samtida med hans London-symfoni som skrevs ett halvt sekel tidigare. Så man kan förstå om hon var på kant med sin tid. Men det kan ju kvitta idag.

Programsättningen på det här albumet är inte helt lyckad. Det hade behövts ett lite tuffare och mer dramatiskt verk som bröt av och ruskade om. För den som blir nyfiken på Gipps skulle jag därför i första hand rekommendera det förra albumet med den enastående fjärde symfonin.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.