Scen: Kalkon i en resväska av Staffan Göthe (Örebro Teater)

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen, Uncategorized måndag, december 19th, 2022

Örebro Teater
Kalkon i en resväska
Av Staffan Göthe
Regi: Martina Montelius
I rollerna: Malin Berg, Jonas Kruse och Peter Perski
Scenografi & kostymdesign: Richard Andersson
Ljusdesign: Johan Sundén
Ljuddesign: RobinAuoja och Kristian Cavdarovski
Mask & perukdesign: Giovanni Indelicato

Jag upplever en slags skön förtrollning när jag lämnar Örebro Teater och just har sett Kalkon i en resväska. En förhöjd, lite magisk känsla som i de lyckligare teaterstunderna kan infinna sig, men inte alltför ofta. Man vet sällan varför. Det handlar om element som inte är nerbrytbara med vanlig, rationell logik. För det var inte särskilt mycket handling i det jag sett, inte så många bevingade repliker och inte något tydligt dramatiskt förlopp. Två lite bleka roller – och en som minsann inte var det.

Men det var tre karaktärer som tolkade drömmar, längtan och förtvivlan. I snabba, oförutsägbara kast. ”Flank-flank”! som Malin Berg i huvudrollen beskrev det.

Teaterstycket har haft premiär i Stockholm, på Brunnsgatan 4, salig Allan Edwalls skapelse för eftervärlden. Numera förvaltad av Martina Montelius, som även regisserat. Och nu får Örebro äran att bära föreställningarna ända långt in i februari.

Malin Berg gör rollen som Bonnie. Staffan Göthe måste ha skrivit den just för henne. Eller också har Malin Berg lyckats få mig att tro det. Jag kan i alla fall inte tänka mig någon annan som skulle kunna spela den så bra som hon. Jag har sett henne över flera decennier på scenen, men aldrig sett henne spela ut som här!

Hon är drömmande, inåtblickande i ena stunden – i den andra sprutande och frustande av ilska. Hon kan kasta kåta, skälmska blickar samtidigt som hon försöker spela oberörd mot sin man, när Stigbjörn Stigbjörnsson (Jonas Kruse) plötsligt dyker upp i hennes liv och frammanar bilder av hennes livs stora passion: Wannah Trobo. En tusenkonstnär som blir till en mytisk, ständigt närvarande person. Ja, egentligen styckets egentliga huvudperson, fast han aldrig är fysiskt närvarande.

Så kan Göthe leka med teaterkonsten. Han gillar inte det realistiska och psykologiskt trovärdiga. Nej, likt en Fellini trollar han med människorna och deras öden och skapar en teaterns konst med magin som kulisser. Han målar upp en människans cirkus där han för ett spö, inte en piska, över dem och de utför sina krumbukter på det mest mänskliga sätt. Vi känner igen dem och vi känner med dem. Men vi vet inte vad som ska hända med dem härnäst. Inte ens när föreställningen är slut.

__________

Martin Dyfverman