CD: Per Nørgårds åtta symfonier i box
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, november 3rd, 2022
Per Nørgård: 8 Symphonies (Dacapo/Naxos). 4 cd. Speltid: 69’25, 57’12, 54’25 och 55’59.
Symfoni 3 & 7: Danish National Symphony Orchestra, Danish National Vocal Ensemble, Danish National Concert Choir, Thomas Dausgaard (dirigent)
Symfoni 1 & 8: Vienna Philharmonic Orchestra, Sakari Oramo (dirigent)
Symfoni 2 & 4–6: Oslo Philharmonic, John Storgårds (dirigent).
Betyg:
–
Som tonåring terroriserade jag mina föräldrar genom att på hög volym spela Voyage Into the Golden Screen av dansken Per Nørgård (född 1932). De hörde ett förskräckligt gnissel och skärande dissonanser. Det hörde förstås även jag – och tyckte att det var riktigt häftigt. Det blev ju inte sämre av att mamma och pappa fann det rätt olidligt. Men de var fördragsamma och lät mig hållas.
Nørgård har också skrivit en mängd musik av helt annat slag, musik som knappast får folk att hålla för öronen. Dit hör hans åtta symfonier. De har nu samlats i en box med 4 cd, betitlad just 8 Symphonies. Omslaget visar en 8:a som också för tankarna till oändlighetstecknet. Det är förstås avsiktligt då Nørgård i samband med sina symfonier talat om ”oändlighetsprincipen”. Att man inte kallat boxen ”complete symphonies” beror helt enkelt på att tonsättaren lever och när som helst kan slå till med en nionde symfoni. Han är trots allt bara 90 år.
Per Nørgård 2015. Foto: Laivakoira2015
Nørgård var 23 när han 1955 avslutade arbetet med sin första symfoni. Visst bär den spår av tonsättarens store idol vid den här tiden, Sibelius, men den är ändå ett i högsta grad självständigt verk, skrivet av en yngling som helt behärskar sina uttrycksmedel. Den 8:e och senaste fullbordades 56 år senare, och den visar inte minsta lilla tecken på avtagande skaparkraft. Om den första symfonin är stram och sträng, den bär namnet ”Sinfonia austera”, är den åttonde mer lekfull och fri och otvungen. Men varje symfoni har sin särprägel, skapar sin egen musikaliska värld eller, vilket låter mer som Nørgård, sitt eget kosmos. I den tredje överraskar han med alt-solist och körer och åstadkommer ett slags motsvarighet till Mahlers uppståndelsesymfoni, kompletterad med Richard Strauss-klanger. Ändå är det alltigenom Nørgård. Över huvud taget är han en tonsättare som suveränt behärskar orkesterns alla uttrycksmöjligheter och klanger. Man vet aldrig vad som väntar, och blir alltid glatt överraskad. Musiken kan vara komplex och atonal och full av dissonanser, men samtidigt framstår den som på något sätt självklar och är egentligen inte alls svårlyssnad. Nørgård har förmågan att direkt gripa tag i åhöraren för att sedan inte släppa greppet. Fascinerad följer man med på hans musikaliska äventyr och låter sig uppslukas av en musik som är både rytmiskt spännande och visionär och inte så sällan otroligt vacker. Det här är musik som mår bra av riktigt bra ljud, och det har också Dacapos tekniker förstått. Det låter helt enkelt väldigt bra om inspelningarna.
Många är nog beredda att betrakta Per Nørgård som Danmarks främste symfoniker, ja främste tonsättare, efter Carl Nielsen. Och varför inte. Men det vore dumt att begränsa honom till enbart en dansk kontext. Han är en av vår tids verkligt betydande kompositörer, alldeles oavsett nationalitet. Den som inte tror mig behöver bara införskaffa den här boxen och lyssna med öppna sinnen. Det bör förstås även andra göra. Tro mig.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
