CD: Orkestermusik av Andrea Tarrodi
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, september 18th, 2022
Andrea Tarrodi: Fanfare°; Choryn – Harp Concerto*°; Tarot Gardens˟; Symphonu in Fire, Water, Earthand Air˟ (dB Productions/Naxos). Speltid: 61’08.
Delphine Constantin-Reznik (harpa)*, Nordic Chamber Orechestra, Patrik Ringborg (dirigent)°, JoAnn Falletta (dirigent)˟
Betyg:
–
Albumet inleds med en kort och flott fanfar; sedan tar en timid och spröd harpa vid. Men snart dyker mullrande slagverk upp, och så är bleckblåset över oss. Men det skira och svävande återkommer. Det handlar om Andrea Tarrodis harpkonsert Choryn (2020). Och man finner musiken drömsk är det helt i sin ordning. Den är inspirerad av Kerstin Ekmans roman En stad av ljus, där huvudpersonen i en drömsekvens träder in i en parallell värld kallad just Choryn. För en synestetiker som Tarrodi är det en värld av rosa och purpur. Tarrodis färgskimrande klangkänsla lär i alla fall inte undgå någon. Och åter visar hon sin förmåga att skriva liksom tyngdlös musik.
Andrea Tarrodi. Foto: Louisa Sundell (http://www.andreatarrodi.com/)
Tarot Gardens (2020) har som utgångspunkt Tarrodis upplevelse av Niki de Saint Phalles skulpturpark med det namnat i Toscana. Tjugotvå av tarotlekens kort får här klinga under femton minuter, och den som vill kan försöka identifiera deras respektive musikaliska uttryck. Men det går alldeles utmärkt att som lyssnare lämna Narren, Magikern, Den hängde, Eremiten och de andra därhän och bara ta in musiken som musik. Skivan avslutas med en symfoni (2021) betitlad efter de fyra elementen: eld, vatten, jord och luft. Det är inte utan att man kommer att tänka på Carl Nielsens 2:a symfoni med undertiteln ”De fyra temperamenten”. Men det är innan man hört musiken. Tarrodi och Nielsen visar sig nämligen inkompatibla. Symfonin skrevs under pandemin och representerar för Tarrodi ett slags personlig katharsis. Så är klangen också mörkare än på de tidigare verken, och första satsen, ”Eld”, är hotfull på ett sätt som ibland för tankarna till ”Mars” i Holsts Planeterna. Men musiken avslutas mer hoppfullt i den sista satsens klara luft.
Den som tidigare fascinerats av Tarrodis tonkonst kommer sannerligen inte att bli besviken på detta nya album där hon träder in i delvis nya och mer allvarliga och mångdimensionella världar.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
