CD: Orkesterverk av Žibuoklė Martinaitytė

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, juli 15th, 2022

Žibuoklė Martinaitytė: Ex Tenebris Lux; Nunc fluens. Nunc stans*; Sielunmaisema°. Speltid: 75’16.
Pavel Giunter (slagverk)*, Rokas Vaitkevičius (cello)°, Lithuanian Chamber Orchestra, Karolis Variakojis (dirigent)

Betyg: 

–

I samband med Žibuoklė Martinaitytės förra album, Saudade, konstaterade jag att det nu bara var att nöta in hennes namn, för rimligen skulle vi få höra mer av henne. Tack och lov har finska skivbolaget Ondine, som förtjänstfullt tar ansvar även för de baltiska staterna, varit av samma åsikt och återkommer nu med en ny cd. Saudade rymde fyra enastående verk för stor orkester. Den här gången har Martinaitytė begränsat sig till stråkar och, i ett av verken, vibrafon, gongar, rörklockor och cymbaler och utvinner klanger som man kan frestas tro har trollats fram vid mixerbordet. Men icke. Detta är fullt ut akustisk musik, men med ettsound och ett uttryck som i högsta grad är Martinaitytės eget. Skulle jag ändå drista mig till några associationer kan tankarna gå till generationskamrater som Paweł Mykietyn, som liksom Martinaitytė utforskar långsamheten och den lågmälda intensiteten, och till Anna Thorvaldsdottir och hennes utforskande av nya klanger och dragning till suggestiva och personliga ljudlandskap. Men där Thorvaldsdottir tycks tränga ner bland rottrådar och det hemliga liv som levs i jordens mörker skapar Martinaitytė gärna musik som svävar tyngdlös, ibland i dunkel men gärna i skimrande ljus.

Nunc fluens. Nunc stans (ung. ”Nuet som flyr. Nuet som förblir”) skrevs 2020 under pandemin och ger uttryck för känslan att tiden då liksom upphörde och att vi levde i ett konstant nu. Och nog är det som om musiken här upphäver tiden utan att för den skull bli statisk. Något pågår hela tiden, utan att vara på väg någonstans. Även Ex Tenebris Lux (2021; ung. ”Ur mörkret ljuset”) befinner sig på ett märkligt sätt i en egen dimension utanför tiden.

Med sina fyra satser för cello och stråkar skulle Sielunmaisema (2019, ung. ”Själslandskap”) kunna passera som en konsert. Men cellon agerar inte så mycket individ mot orkesterkollektivet utan mer som en röst bland andra, låt vara mer framträdande. Varje sats betecknar en årstid, men glöm alla associationer till Vivaldi och programmusik. För Martinaitytė handlar det mer om årstiderna som minnen och mentala avtryck. Men det är förstås ingen slump att vintern är stilla medan våren bågnar av energi och växande.

Jag har svårt att tänka mig bättre framföranden än dessa av Litauiska kammarorkestern under Karolis Variakojis och med Pavel Giunter på slagverk och Rokas Vaitkevičius på cello. Ondines ljudtekniker har dessutom sett till att Martinaitytės suggestiva klangvärldar förmedlas med all den klarhet och transparens man kan önska.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.