Essäer: De möjliga liven
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension onsdag, maj 18th, 2022Fleur Jaeggy
De möjliga liven
Översättning av Viveca Melander
Nilsson förlag. 54 sidor. Utkommen.
I Fleur Jaeggys böcker är melankolin och tomheten alltid påträngande, tillsammans med det absurda i sociala konstruktioner. Den schweiziska författarens stil är sparsam och rör sig ofta kring få men intensiva känsloackord.
I boken De möjliga liven ges tre biografier av tre något dekadenta författare. De rör sig om den intellektuella Thomas de Quincey, romantikern John Keats samt symbolisten och proto-surrealisten Marcel Schwob.
Att boken heter som den gör beror på att Jaeggy skriver om liven som om de vore faktiska liv möjliga att leva; som om de vore litteratur. Faktiska förhållanden blandas med livlig fantasi, det är litteratur. Det är inte biografier. Denna anti-biografiska hållning påminner något om Friedrich Nietzsche ironiska anti-biografi, Ecce Homo, minus den påtagliga, bombastiska sarkasmen. Gränserna för vad en biografi ska och kan innehålla testas. Vill man ha akademisk, systematiskt underbyggd fakta om liven, ja, då är inte detta boken man ska läsa.
Något som ofta händer med författare är att de framstår som monument. De blir en institution, inte så mycket kött och blod. Vad Jaeggy vill göra med boken är att förmänskliga författarna. Om Thomas de Quincey får vi inblick i hans användning av opium och hur uppfattades av andra, och om John Keats får vi veta om hans muskulösa hållning, hans feminina skönhet och de mandomsprov han gick igenom, och om hur vännens självmord gjorde författare av Marcel Schwob, och hur han föredrog morfin.
Prosan i boken är nästintill desinficerad, och det finns en kyla i den. När det beskrivs hur de Quinceys syster dör, sägs det att han tror att hon ska komma tillbaka som en blomma. Detta ironiseras med att ”[b]arn på landet vet vad död är – de ser, så att säga, genom fönstret sina egna benknotor i de torftiga trädgårdslandet”.
Biografierna handlar väldigt lite, knappt alls, om författarnas litterära produktion, utan vad de gjorde utöver att skriva. Men den bild som texten målar upp, baseras i stort på det skrivna. När Jaeggy föreställer sig hur Keats ”besitter gåvan att inte kunna förlika sig med sig själv”, på tal om författarens identitet, så utgår det från hans poesi. Stundtals tolkas biografin genom litteraturen.
Det berättas väldigt lite om författarnas lycka och om hur deras litteratur har kommit att påverka generationer av läsare och andra författare. Istället fokuseras deras olycka, som hur alla runtomkring Schwob antingen dör eller begår självmord. De möjliga liven man kan leva verkar mest vara kantade av bråd tragik. Just den konstaterande, tragiska hållningen är i linje med Jaeggys övriga författarskap. Det vältras inte i smuts; smutsen enbart konstateras som faktum. Just den detaljen är viktig för att förstå hennes författarskap.
Författaren har vid tillfällen kallat en del av sina texter för skrivövningar, och man kan förstå varför i denna bok. De leder ingenstans och även om orden och satserna följer på varandra kan det ibland vara svårt att se någon röd tråd i texterna. Men sedan försöker de också beskriva liv, som ofta saknar en röd tråd. Texterna är inte skönlitteratur, även om de tar hjälp av den för att kunna beskriva hur ett liv bland många kan gestalta sig. Samtidigt är de inte biografier. Tekniken får de beskrivna liven att framstå som möjliga.
—
Isak Adolfsson
