Roman: Den svarta spindeln av Jeremias Gotthelf

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, maj 13th, 2022

Den svarta spindeln

Jeremias Gotthelf

Översättning och förord: Bodil Zalesky

Hastur förlag. 150 sidor. Har utkommit.

 

Det börjar rätt oförargligt och kanske tänker man sig att få avnjuta en idyllisk folklivsskildring med kor på bete och välmående bönder i sina stugor – en roman värdig den Biedermaier-epok som den tillhör. På samtida porträtt ser författaren Jeremias Gotthelf (1797–1854) ut som en godmodig präst väl tillfreds med jordelivet. Och präst var han, närmare bestämt i den schweiziska byn Lützelflüh i ostriket Emmental. Bland befolkningen där var han emellertid känd som Albert Bitzius – och för sitt starka engagemang för skolväsendet. Gotthelf var hans författarnamn, och det är som författare vi idag minns honom.

Men låt oss återvända till den bok som det här ska handla om och som skrevs 1842. Vi förs rakt in i livet på landet. Här planeras för barndop med åtföljande stort kalas. Allt andas folkligt gemyt och lantlig lycka, men Gotthelf kryddar också framställningen med vänlig humor och godmodig ironi. Men så är det detta med berättelsen namn: Den svarta spindeln. En sådan titel bådar inte gott. Och snart visar det sig att läsarens oro är fullt berättigad. Idyllen kommer att rämna och ge rum åt det krypande obehaget och den förlamande skräcken.

Några av dopgästerna noterar en egendomlig gammal plankbit i bondgårdens annars så präktiga och nybyggda boningshus. Farfar svarar undvikande. Men så berättar han en lång historia som går tillbaka till medeltiden. Då terroriserade brutala riddare trakten, och slottsherren von Stoffeln tvingade bönderna till tunga dagsverken. Man anar den frihetlige schweizaren Gotthelfs aversion mot tyskt feodalväsende, men som läsare vet man inte riktigt vart det ska ta vägen. Ska det bli en historia i Wilhelm Tells anda? Ska bönderna göra uppror? Nej, det hela tar en helt annan vändning.

Just som böndernas situation tycks ohållbar dyker det upp en märklig grönklädd herre med rött pipskägg och vippande röd fjäder i hatten. Han erbjuder sig att hjälpa till – och allt han begär som ersättning är ett nyfött och odöpt barn. Det står alltså helt klart med vem vi har att göra.

Djävulspakten förekommer ju i en rad berättelser, och det är ingalunda otänkbart att Gotthelf läst t.ex. Adelbert von Chamissos Peter Schlemihls sällsamma historia från 1814. Men han gör något helt eget och verkligen fasaväckande av motivet. De trängda bönderna går till sist med på det okristliga villkoret men inbillar sig att de ska kunna lura den lede på hans lön. Med prästens benägna bistånd tycks man lyckas, och nu slår övermodet till. Men tro inte att potentaten med eldskägget ger upp. Nu är det dags för titelns svarta spindel att göra entré. Förbundet med Djävulen ingicks av en stursk kvinna som var den enda som vågade möta den grönklädde, och av honom fick hon en kyss på kinden som ett tecken på deras överenskommelse. Där syns en svart fläck. Den växer och bulnar och genom huden tränger sig ett vidrigt svart kryp. Snart bryter helvetet löst. Och nu visar sig pastor Gotthelf ha god hand med allehanda vedervärdigheter och sattyg. Man behöver inte vara spindelfobiker för att tycka sig känna något som kryper över huden eller ana ett par ondskefulla ögon i en vrå av huset …

Jag ska här inte avslöja hur det går och på vilket sätt inledningens märkliga gamla brädbit förhåller sig till den sägen som farfar berättar. Så mycket kan ändå sägas som att Gotthelf, inte helt oväntat, ur händelseförloppet kan utvinna en god kristen moral som handlar om gudsfruktan, ödmjukhet och vikten av att vara rättrådig och kärleksfull mot sina medmänniskor och husdjur. Han har också god blick för mänskligt agerande i krissituationer. De flesta värnar egoistiskt sig själva, skyller allt på andra och utser syndabockar. Men det finns också de som är beredda att offra sig själva för andra och det allmännas bästa.

Mot slutet öppnas för möjligheten att hela historien om den svarta spindeln är ett utslag av farfars fabulerande fantasi. Det skulle förvisso betyda en del för byborna, men för oss läsare skulle det inte förändra någonting. En bra historia är en bra historia, och farfars historia är verkligen en bra historia – vilket vi förstås ytterst kan tacka Jeremias Gotthelf för.

Den svarta spindeln kan kanske betecknas som en minor classic och bär sina 180 år med behag. Det gör att man läser den med stor behållning även idag. Till det goda intrycket bidrar också Bodil Zaleskys översättning. Hon har med sina tidigare översättningar av E.T.A. Hoffmann, Gerhart Hauptmann och Theodor Storm visat sig ha god hand med den tyska 1800-talslitteraturen, och det gäller även här. Av hennes förord förstår man att Gotthelfs tyska har sina egenheter, men av den möda som översättningen måste ha inneburit märks inget. Jag har tidigare tagit del av boken i Karin Stolpes översättning från 1948, och den är helt läsbar. Men några smärre nedslag visar att Zalesky förhåller sig än mer trogen till originaltexten. Där Stolpe skriver att någon kommer ”lastad som en jultomte” behåller Zalesky originalets ”fullastad som nyårbarnet” och förklarar i en not att i Schweiz är det just ”nyårsbarnet” och inte tomten som kommer med presenter. I en folklivsskildring har sådana små detaljer sitt värde. Och där Stolpe tycker att det räcker att återge ett enda folkligt tänkespråk får vi hos Zalesky originalets alla fyra. Jag noterar också att Zalesky låter de bröllopsdansande kråkorna verkligen vara ”brunstiga” medan Stolpe diskret gör dem lite anständigare genom att helt enkelt utelämna brunsten.

Nyöversättningen är mycket välkommen, desto mer som den gamla utgåvan i stort sett är omöjlig att få tag i. Till det kommer att förlaget har producerat en så smakfull och behändig volym. Den svarta spindeln är kort sagt en berättelse som borde locka alla med smak för god berättarkonst och för fantastiska, och fasansfulla, historier.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.